Hej och förlåt för lång frånvaro! Det var ett bra tag sedan jag skrev något här. Och det känns så märkligt att sitta vid en dator. Jag tror inte att jag gjort det på flera månader eller ja, det vet jag att jag inte har. Så. Vad har då hänt sedan sist vi hördes av? En hel del kan jag säga och som de flesta (ni är typ tio läsare kvar haha) av er vet så har vi nu flyttat in i huset. Tänka sig, att den dagen ändå kom till slut. Vilken resa det har varit (och är, för än är vi inte klara). Men det känns skönt att äntligen bo här och allt som är kvar (källare, trädgård och fasad) får komma allt eftersom. Nu behöver vi få samla energi, bo in oss och spara pengar. 



Och Walter. Vad ska vi säga om honom? Han växer så det knakar och nu tycker jag att det händer något nytt med honom varje vecka. I förrgår lärde han sig att klappa händerna. Sedan några veckor tillbaka kryper han och senaste veckan har han fått upp farten ordentligt. Nu börjar den tiden med småbarnsåren som jag bävat inför haha. Har alltid tänkt att mellan 1 till 2 års ålder är den mest krävande utifrån att barnet kan krypa/gå men inte ha något som helst konsekvenstänk. Men det är tur att han är så söt, som jag brukar säga. 

För tillfället känner jag mig rätt mätt på att vara föräldraledig. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle känna så men just nu kan jag se fram emot hösten och att få börja jobba. Längtar efter att få hänga med mina kollegor, sitta ner i 20 minuter i sträck, få tänka och göra annat än vardagsbestyren. Men vet ju samtidigt att jag kommer sakna ihjäl mig efter honom och den här tiden som vi har tillsammans nu. Så jag ska försöka att njuta av slutet på föräldraledigheten och en hel sommar med min familj. I vårt hus. Wow, det är coolt ändå hur livet blev. 

Mycket har hänt på utbyggnaden den här månaden! Nu är väggar och tak även isolerade. 

Sista februari visade sig våren 

Ja, hur summerar man året som varit det mest händelserika året i ens liv? Jag får göra ett försök iallafall. Året började med att vi åkte till Malaga för 10 dagars semester. Vi hade då isolerat oss efter julafton för att inte bli sjuka (covid var som värst just då) och jag hade all tid i världen att tänka och oroa mig över graviditeten (var i vecka 6). Vågade knappt andas eller kissa för var så rädd att förlora det där lilla sesamfröet som växte i min mage. Resan till Malaga blev därför inte riktigt som vi tänkt oss men vi försökte göra det bästa av det och finna oss i situationen. Jag var både lättad och chockad hela vintern att jag aldrig spydde pga graviditeten. Kunde man ha sån tur? Ja, uppenbarligen. 

 

Tacksamheten över att må så bra slog mig varje dag. När vi kom hem från Malaga hade vi bokat ett första besök hos barnmorskan och min förhoppnning var då att få remiss för ett tidigt ultraljud. Men det fick vi dessvärre inte men däremot ett datum för KUB. 11 februari. Mådde illa av nervositet i bilen påväg till sjukhuset. Det kändes som att OM jag var gravid var det för bra för att vara sant med tanke på att de första 13 veckorna av graviditeten gått så bra. Läste i gravidappen att bebisen var stor som en citron och tänkte att den omöjligt fick plats i min mage. Men direkt när barnmorskan la den där lilla mojängen på min mage får vi upp en liten bebs på monitorn. Fram tills nu hade jag varit tacksam att jag mådde så bra men nu börjar den enorma tacksamheten över att BEBISEN mår bra. Den här tacksamheten har varit den största känslan som genomsyrat hela året.

Mars var en månad när jag mest jobbade på men den här månaden förknippas allra mest av att jag vaknar upp halv fyra på natten den 16 mars i panik när min telefon larmar på högsta volym. Det tjuter i hela rummet och jag tror på riktigt att SOS-appen larmar om krig i Sverige. Vi ser i appen att den varnar för stor brand i centrala delar av Ängelholm. Jag springer upp och tittar ut genom fönstret. Det är så rökigt att man bara ser några meter framför sig. Sen visade det sig att röken var dimma men vi börjar googla och då visar det sig att det brinner på södra sjukhusområdet vilket innebär att min mormor kan vara i fara (hon hade flyttat till ett vårdboende där tre veckor tidigare) och mitt jobb. Fick efter några timmar bekräftat att mormor var i säkerhet. Sen att hon flyttat runt sen dess och än inte kommit tillbaka till Ängelholm är en annan femma. Habiliteringen stängde två dagar och det var några väldigt speciella dagar. Stressnivån var hög och jag hade magkatarr i flera veckor efteråt haha. 

Den 28 mars känner jag Walters första sparkar och den 30 mars är vi på rutinultraljud och får återigen bekräftat att bebisen mår bra. Det betyder allt! Vi väljer att inte ta reda på kön men har under alla år vi varit tillsammans varit helt övertygande om att vi bara kommer få flickor men både jag och Marcus får en magkänsla av att det är en liten pojke i min mage. Men jag fortsätter ändå tro att det är en liten Vera. Marcus däremot tror under hela graviditeten att det är en pojke men ändrar sig sista veckorna haha.


April då? Jo, våra tankar på att köpa Marcus farmor och farfars hus börjar ta fart på riktigt. Släkten är överens om ett pris och vi börjar planera för att köpa det. Under påsken börjar vi därför den stora rensningen. Jag och Marcus har med hjälp av våra familjer rensat nästintill vartenda pinal i detta hus. Vi räknade ut att vi la 14 heldagar på att rensa vilket innebär att kommande helger fram till midsommar ägnade vi åt att rensa, slänga, sortera, skänka osv. Vi känner lite stress över att bli klara då min mage växer i takt med högarna och man vet ju inte hur jag ska må i slutet av graviditeten. I slutet på april får vi vår nya bil. Fyra dagar senare är det någon som kör på den på Ikeas parkering. Två veckor senare får vi böter och börar fundera på om vi skulle haft kvar Gröna Faran i några år till haha. 

Maj är som ett blurr för det enda jag gör är rensa, både på jobbet och i huset. Jobbet ska nämligen flytta i mitten på maj till nybyggda lokaler och jag är flyttansvarig för detta vilket innebär att jag med kollega har taktpinnen i denna flytt. Så maj, som annars är min favoritmånad, passerar nästan bara förbi. Vi tar paus en helg från huset och åker till Öland med min familj. Till midsommar är huset tömt och vi kan äntligen andas ut! Värmen kommer och midsommar blir den varmaste på många år. Juni kännetecknas annars mest av att vi är på bankmöten och veckan efter midsommar skriver vi på papperna för huset. 28 juni 2022 och vi är husägare! Under juni börjar jag känna mig otymplig och nedräkningen till föräldraledigheten börjar på riktigt. 

Den 8 juli (ja, som ni märker så fastnar datum hos mig) jobbar jag min sista dag på väldigt länge. Några veckor tidigare hade jag längtat över att sluta men nu tycker jag att det känns lite sorgligt att säga hejdå till alla kollegor och förlossningsrädslan gör sig påmind dagligen. Nu är liksom jobbet avverkat och jag har jättemycket tid till att tänka på förlossningen. Bebisen tänker jag såklart också på men förlossningen känns som en gigantisk tröskel att ta sig över så första mötet med Vera känns långt bort. Men jag försöker ändå förtränga detta jobbiga och tänker att jag inte ska börja oroa mig för det förrän efter Marcus semester haha. Semestern är skön. Den kantas av dagar på stranden, fix med bygglov och målning av möbler i huset. 

Augusti kommer och Marcus går tillbaka till jobbet. Jag tvingar mig själv att lyssna på Föda utan rädsla under tiden som jag målar möbler men tycker det är jobbigt att påminnas om att förlossningen kryper sig närmare. Är rädd för att jag inte ska klara av smärtan och för att något ska gå snett. Men jag tycker det hjälper att lyssna på boken men även att distrahera mina tankar genom att sysselsätta mig. Vi bredsmacklar sovrummen, jag träffar vänner, går korta promenader och vill mest att veckorna ska gå. De varmasta veckorna på hela sommaren kommer och sista veckan innan BF hänger jag på stranden varje dag. På självaste BF kommer sen vår älskade lilla Walter. Och förlossningen är allt jag kunnat drömma om. Smärtan är inte rolig men smärtlindringen hjälper och allt är hanterbart. Lättnaden jag känner över att ha tagit mig igenom förlossningen går inte att beskriva och lyckan över att få en frisk liten bebis är helt fantastisk. 

September är prövande. Eftersom jag inte velat tänka på förlossningen har jag heller inte förberett mig på veckorna efteråt. Jag har helt ärligt inte ägnat dem en tanke. Så sömnbrist, smärta och lite krångel med amningen blir som ett slag i ansiktet. Men efter några stökiga veckorna börjar allt landa och kärleken tll Walter sköljer över mig. Jag visste att jag skulle älska mitt barn mer än något annat men ändå är det svårt att förstå och förhålla sig till. Den är helt ljuvlig! HAN är helt ljuvlig!

Oktober kommer och vi har kommit in i bra rutiner och Walter sover bättre vilket gör att vi kan börja tänka klart och även orka fokusera på huset igen. Nu är det många val som ska göras gällande färger, fönster, badrum och kök. Marcus är föräldraledig varje måndag och vi passar då på att åka till butiker för att kolla upp olika saker. Marcus spenderar varje helg i huset och jag känner frustration över att inte kunna hjälpa till även om jag visste att det skulle bli så med en liten bebis.

November kommer och vi är på köksmöte nästan alla måndagar. Blir helt pirrig i magen när jag tänker på köket. På onsdagar börjar jag och Walter på babymassage och efteråt är vi på öppna förskolan. Vi får därmed lite mer rutiner vilket är skönt. I huset grävs halva trädgården upp för att förbereda för utbyggnaden och i slutet på månaden gjuts plattan vilket känns som en milstolpe. Invändigt går bygget långsamt framåt och både jag och Marcus tycker att det är kämpigt. Det är mörkt, finns ingen värme i huset och allt går långsamt. I slutet av månaden har vi dop för vår Karl Eric Walter. Ett dop som vi knappt hunnit tänka på då renoveringen tar allt fokus men när vi ser tillbaka på det så känns det så kul att vi firade Walters ankomst med våra nära och kära. Det blev en jättefin dag! 

 

Och december. Jag julpyntar lägenheten även om jag inte känner för det då vi redan har flyttat härifrån i mitt huvud. Snickarna kommer igång ordentligt och allt känns lite ljusare när vi ser saker hända i huset även när Marcus inte är där. I veckan blev badrummet färdigkaklat och det känns som allt slit börjar löna sig. Walter får sin första förkylning och feber och oron vi känner är hemsk. Men efter knappt en vecka repar han sig och vi uppskattar mer än någonsin vår glada och friska lilla pojke. Vi håller tummarna att alla ska vara friska till jul och är tacksamma att det även blir så. Ja, vad ska man säga? Vilket år! Efter några sega år med pandemi, husletande och mycket jobb känns det som att vi får revansch! Det finaste med 2022 är såklart att den 21 augusti få bli familj på riktigt. Ett svårslaget år helt klart!

 

2023. Jag ser fram emot att 1. Vara föräldraledig stora delar av året med allt vad det innebär. Att se Walter utvecklas. Tänk att se honom lära sig sitta, krypa, gå, prata, äta riktig mat, leka och lära sig saker. Att gå på babysim. Att umgås med andra mammor och bebisar. 2. Att se huset växa fram. Att se köket för första gången. Att få upp tapterna. Att få fylla köket med allt mitt porslin. Att se hur utbyggnaden blir. Att inreda. 3. Att flytta in! Den dagen längtar jag till mest just nu! 4. En hel sommar i huset! Att gå i våra nya kvarter ljumma sommarkvällar. Att ha middagar med familj och vänner hemma hos oss. 5. Att fira Walters första födelsedag. 6. Att träna och bli stark igen. Den känslan har jag inte haft på många år. 7. Att få organisera. Att allt får sin plats. 8. Att få kvalitetstid med Marcus. Det finns så mycket längt i min kropp just nu även om jag försöker påminna mig om att njuta av stunden också. Walter är bra på att påminna mig om det. För han är här och nu. Tack för att du har följt mig det här året. Tack 2022. För allt. För Walter. 

 

 

 

Men det har ju gått framåt med huset! Vi har passat på att åka iväg varje måndag (när Marcus är föräldraledig) för att kolla upp saker vilket varit jätteskönt för då är butikerna nästan folktomma. Så nu har vi äntligen landat i alla våra beslut. SÅ SKÖNT! Och i huset händer det saker både på vardagar och helger numera. Under veckorna i november har min morbror och kusin (vi har anställt företaget som dem jobbar för) grävt upp hela baksidan och gjutit plattan till utbyggnaden. Nu är den färdig och ska börja muras upp. Marcus barndomskompis har egen byggfirma så han har vi också valt att anlita, ska göra badrum och utbyggnaden. På helgerna har framför allt Marcus men även jag och våra familjer hjälpt till med allt som vi kan göra för att underlätta för snickaren (dvs riva, köra till återvinningen, städa osv). 

Och hur är det då med lilla Walter? Han växer så det knakar, är nu tre månader! Han väger 5670 gram och är 60 centimeter. Vi har vår vardag tisdag-fredag där vi försöker stanna upp och njuta av allt som sker med honom. På onsdagar är vi på babycafé (öppna förskola) och sen tycker jag att de flesta dagar går i rasande fart. Träffar någon vän som pluggar en stund ibland, umgås med min mamma när hon slutar tidigt och ja, förstår inte vart tiden tar vägen! Njuter verkligen av att vara hemma!! 

Men det största som ändå hänt i november är att Walter blivit döpt! 20 november hade vi dop i Barkåkra kyrka för familj, lite släkt och gemensamma vänner. Så mysigt! Min mamma lagade mat i fyra dagar till 47 personer. Herregud, det var som att planera en stor fest, jag hade inte riktigt insett det förrän några dagar innan haha. Och eftersom vi haft så fullt upp med huset så är vi så tacksamma att mamma hjälpte oss med allt! Vi hade världens finaste tårta och firandet av vår lilla Walter blev precis som vi hoppades på! Så fin dag! Och nu lackar det mot jul. Kan inte förstå att det redan är december imorgon! 

 

 

... till den månad i mitt liv som jag rensat och sorterat som mest! Alltså det har varit helt galet! Det är nämligen så att jag och Marcus har ett hus på gång! Som jag längtat efter att ha fått säga den meningen! För vi har, som ni vet, letat i flera år nu. Har varit på massor av visningar men huspriserna har ju skjutit i höjden. Någon visning som vi var gick huset upp 700.000 på bara själva visningen. Ibland har vi inte ens känt att det varit lönt att gå på visning för vi har ju lärt oss på ett ungefär hur mycket ett hus kommer gå upp. Men hur som helst så är det så att Marcus farmor och farfar har bott i ett hus som numera står tomt efter att båda gått bort. Det är ett totalt renoveringsobjekt och kommer såklart att kosta massor av tid och pengar att få som vi önskar... Men ändå, vi har ett hus på gång!!

 

Jag glömde ju nu dock att nämna att tömning av huset hamnade på oss så det är där vi har spenderat alla lediga stunder, helger och röda dagar sedan i påskas. Och herregud vad man kan samla! Det har varit sortering på en helt ny nivå än jag någonsin trodde skulle finnas. Alla skåp, lådor, garedrober, vrån och vindar har varit fullproppade med osorterade saker. Hans farmor och farfar bygde huset i början på 1960-talet och har haft många år på sig att fylla det haha. Vet inte hur många gånger vi fyllt det här garaget till bredden men kanske 20? Min mamma har legat på mage uppe på vinden för att få ut alla saker haha och Marcus pappa har kört otaliga gånger till återvinningen för att tömma släpet. Vi räknade ut att vi har varit där 10 heldagar och nu börjar vi äntligen se ljuset i tunneln. Vi har lämnat kvar allt som potentiellt någon vill ha (släktingar eller som kan gå till loppis) och detta tar upp rätt mycket plats. Sen är det många möbler kvar men ändå, så skönt att öppna en låda och den är TOM! Det blir också lättare att visualisera sig hur det kan komma att se ut efter en renovering när man fått undan allt det andra. 

 

 

Inte nog med att helgerna bestått av att rensa så har ju även mitt jobb flyttat till helt nybygda lokaler. Och jag har varit flyttansvarig vilket bland annat inneburit att jag tagit på mig extra ansvar att rensa och sortera bland kontorsmaterial, leksaker och dylikt. Men nu är vi äntligen inflyttade i den nya byggnaden och jag tror att det kan bli jättebra! 

 

 

I helgen tog vi dock ledigt från rensandet och åkte till Öland. Min pappa fyller 60 i augusti och tanken från början var att åka till typ Mallorca då för att fira honom. Men som ni vet händer större saker än så i augusti och en utomlandsresa hade inte passat särskilt bra så istället firade vi honom lite i förväg den här helgen. Mysigt att komma hemifrån, få miljöombyte och umgås med familjen. En annorlunda maj som varit sjukt intensiv men så kul att det händer så mycket just nu! Längtat efter det! 

Ja, var börjar vi? Som ni kanske redan vet eller precis läst i rubriken så är jag alltså gravid! Och jag är så glad, lycklig, tacksam över att jag mått och mår så bra och lättad över att de mest riskfyllda veckorna är passerade. Jag har varit så jävla rädd för att något ska gå fel och till en början, innan vi var på det första ultraljudet, vågade jag inte ta in att jag troligtvis var gravid. Men efter den 11 februari (KUB) har jag faktiskt kunnat njuta fullt ut och våga tänka och drömma mig iväg på ett väldigt härligt sätt! Jag är nu halvvägs och gick in i vecka 20 den här veckan. Igår var vi på rutinultraljudet. Allt såg bra ut och beräknad förlossning har från början varit 21 augusti och det datumen ändrades inte efter gårdagen vilket ju måste betyda att den växer som den ska. Det är så jäkla overkligt att försöka koppla att det man ser på monitorn ligger i MIN mage! I måndags kände jag den sparka för första gången och det var också en helt sjuk känsla. Har ju försökt föreställa mig det så många gånger och ja, det känns nog ungefär som jag förväntade mig. Men ändå sjukt! Efter igår känner jag att vi kan börja kika på barnvagn, babyskydd och kläder (har inte velat jinxa innan)! Känns som vi lever i en bubbla och har en så rolig tid framför oss! 

Jag vet inte vad mer jag ska skriva? Just nu är detta som ni förstår det som upptar mycket av mina tankar. Längtar till den 21 augusti men känns långt dit. Mycket roligt ska ske innan dess. Vi ska bland annat hämta ut vår nya bil som vi ska leasa. En Toyota (Corolla) som är VIT tillskillnad från Gröna Faran som avslöjar en vart man än kör, haha. Längtar också till att mitt jobb ska flytta till ett nybyggt hus till sjukhusområdet. Jag är flyttansvarig så just nu är det fullt ös på jobbet. När vi flyttat hoppas jag att arbetstempot går ner något. Tanken sen är att jag ska gå på semester vecka 28 och därefter vara föräldraledig. Så 8 juli är ett delmål, då kan jag släppa jobbet för en väldigt lång tid framöver! På ett sätt längtar jag men på ett sätt känns det lite sorgligt för trivs så bra. Men kollegorna finns ju kvar, vi får ses på andra sätt! Men tänkte faktiskt släppa bebissnacket för en stund. 

För jag har mycket att avverka den här månaden för mars har varit så galet händelserik. Natten till den 16 mars vaknade jag med ett sånt jäkla adrenalinpåslsag. SOS-appen tjöt på högsta volym i sovrummet och jag trodde det var krig i Sverige! Men efter en liten stund kunde vi få fram att det brann i flera byggnader i centrala Ängelholm. Jag trodde först att det brann i närheten av oss men det visade sig att alla byggnader som ligger bredvid mitt jobb stod i lågor! Min mormor flyttade nyligen in på äldreboendet som låg bredvid jobbet så först blev jag orolig över henne och sen när jag fick veta att hon var evakuerad så blev jag orolig för mitt jobb. Men som tur var klarade sig jobbet och efter två dagars stängning kunde vi öppna som vanligt igen. Puh! Vilken lättnad!  

Vi har köpt bil! Eller vi har skrivit på avtal för att leasa en bil om vi ska vara mer exakt. Stort oavsett! 

Jag har köpt en ny Soft Goat.

Vi har haft översvämning deluxe. 

Igår lagade vi en Instagram-vänlig burgare.