Ja, hur summerar man året som varit det mest händelserika året i ens liv? Jag får göra ett försök iallafall. Året började med att vi åkte till Malaga för 10 dagars semester. Vi hade då isolerat oss efter julafton för att inte bli sjuka (covid var som värst just då) och jag hade all tid i världen att tänka och oroa mig över graviditeten (var i vecka 6). Vågade knappt andas eller kissa för var så rädd att förlora det där lilla sesamfröet som växte i min mage. Resan till Malaga blev därför inte riktigt som vi tänkt oss men vi försökte göra det bästa av det och finna oss i situationen. Jag var både lättad och chockad hela vintern att jag aldrig spydde pga graviditeten. Kunde man ha sån tur? Ja, uppenbarligen. 

 

Tacksamheten över att må så bra slog mig varje dag. När vi kom hem från Malaga hade vi bokat ett första besök hos barnmorskan och min förhoppnning var då att få remiss för ett tidigt ultraljud. Men det fick vi dessvärre inte men däremot ett datum för KUB. 11 februari. Mådde illa av nervositet i bilen påväg till sjukhuset. Det kändes som att OM jag var gravid var det för bra för att vara sant med tanke på att de första 13 veckorna av graviditeten gått så bra. Läste i gravidappen att bebisen var stor som en citron och tänkte att den omöjligt fick plats i min mage. Men direkt när barnmorskan la den där lilla mojängen på min mage får vi upp en liten bebs på monitorn. Fram tills nu hade jag varit tacksam att jag mådde så bra men nu börjar den enorma tacksamheten över att BEBISEN mår bra. Den här tacksamheten har varit den största känslan som genomsyrat hela året.

Mars var en månad när jag mest jobbade på men den här månaden förknippas allra mest av att jag vaknar upp halv fyra på natten den 16 mars i panik när min telefon larmar på högsta volym. Det tjuter i hela rummet och jag tror på riktigt att SOS-appen larmar om krig i Sverige. Vi ser i appen att den varnar för stor brand i centrala delar av Ängelholm. Jag springer upp och tittar ut genom fönstret. Det är så rökigt att man bara ser några meter framför sig. Sen visade det sig att röken var dimma men vi börjar googla och då visar det sig att det brinner på södra sjukhusområdet vilket innebär att min mormor kan vara i fara (hon hade flyttat till ett vårdboende där tre veckor tidigare) och mitt jobb. Fick efter några timmar bekräftat att mormor var i säkerhet. Sen att hon flyttat runt sen dess och än inte kommit tillbaka till Ängelholm är en annan femma. Habiliteringen stängde två dagar och det var några väldigt speciella dagar. Stressnivån var hög och jag hade magkatarr i flera veckor efteråt haha. 

Den 28 mars känner jag Walters första sparkar och den 30 mars är vi på rutinultraljud och får återigen bekräftat att bebisen mår bra. Det betyder allt! Vi väljer att inte ta reda på kön men har under alla år vi varit tillsammans varit helt övertygande om att vi bara kommer få flickor men både jag och Marcus får en magkänsla av att det är en liten pojke i min mage. Men jag fortsätter ändå tro att det är en liten Vera. Marcus däremot tror under hela graviditeten att det är en pojke men ändrar sig sista veckorna haha.


April då? Jo, våra tankar på att köpa Marcus farmor och farfars hus börjar ta fart på riktigt. Släkten är överens om ett pris och vi börjar planera för att köpa det. Under påsken börjar vi därför den stora rensningen. Jag och Marcus har med hjälp av våra familjer rensat nästintill vartenda pinal i detta hus. Vi räknade ut att vi la 14 heldagar på att rensa vilket innebär att kommande helger fram till midsommar ägnade vi åt att rensa, slänga, sortera, skänka osv. Vi känner lite stress över att bli klara då min mage växer i takt med högarna och man vet ju inte hur jag ska må i slutet av graviditeten. I slutet på april får vi vår nya bil. Fyra dagar senare är det någon som kör på den på Ikeas parkering. Två veckor senare får vi böter och börar fundera på om vi skulle haft kvar Gröna Faran i några år till haha. 

Maj är som ett blurr för det enda jag gör är rensa, både på jobbet och i huset. Jobbet ska nämligen flytta i mitten på maj till nybyggda lokaler och jag är flyttansvarig för detta vilket innebär att jag med kollega har taktpinnen i denna flytt. Så maj, som annars är min favoritmånad, passerar nästan bara förbi. Vi tar paus en helg från huset och åker till Öland med min familj. Till midsommar är huset tömt och vi kan äntligen andas ut! Värmen kommer och midsommar blir den varmaste på många år. Juni kännetecknas annars mest av att vi är på bankmöten och veckan efter midsommar skriver vi på papperna för huset. 28 juni 2022 och vi är husägare! Under juni börjar jag känna mig otymplig och nedräkningen till föräldraledigheten börjar på riktigt. 

Den 8 juli (ja, som ni märker så fastnar datum hos mig) jobbar jag min sista dag på väldigt länge. Några veckor tidigare hade jag längtat över att sluta men nu tycker jag att det känns lite sorgligt att säga hejdå till alla kollegor och förlossningsrädslan gör sig påmind dagligen. Nu är liksom jobbet avverkat och jag har jättemycket tid till att tänka på förlossningen. Bebisen tänker jag såklart också på men förlossningen känns som en gigantisk tröskel att ta sig över så första mötet med Vera känns långt bort. Men jag försöker ändå förtränga detta jobbiga och tänker att jag inte ska börja oroa mig för det förrän efter Marcus semester haha. Semestern är skön. Den kantas av dagar på stranden, fix med bygglov och målning av möbler i huset. 

Augusti kommer och Marcus går tillbaka till jobbet. Jag tvingar mig själv att lyssna på Föda utan rädsla under tiden som jag målar möbler men tycker det är jobbigt att påminnas om att förlossningen kryper sig närmare. Är rädd för att jag inte ska klara av smärtan och för att något ska gå snett. Men jag tycker det hjälper att lyssna på boken men även att distrahera mina tankar genom att sysselsätta mig. Vi bredsmacklar sovrummen, jag träffar vänner, går korta promenader och vill mest att veckorna ska gå. De varmasta veckorna på hela sommaren kommer och sista veckan innan BF hänger jag på stranden varje dag. På självaste BF kommer sen vår älskade lilla Walter. Och förlossningen är allt jag kunnat drömma om. Smärtan är inte rolig men smärtlindringen hjälper och allt är hanterbart. Lättnaden jag känner över att ha tagit mig igenom förlossningen går inte att beskriva och lyckan över att få en frisk liten bebis är helt fantastisk. 

September är prövande. Eftersom jag inte velat tänka på förlossningen har jag heller inte förberett mig på veckorna efteråt. Jag har helt ärligt inte ägnat dem en tanke. Så sömnbrist, smärta och lite krångel med amningen blir som ett slag i ansiktet. Men efter några stökiga veckorna börjar allt landa och kärleken tll Walter sköljer över mig. Jag visste att jag skulle älska mitt barn mer än något annat men ändå är det svårt att förstå och förhålla sig till. Den är helt ljuvlig! HAN är helt ljuvlig!

Oktober kommer och vi har kommit in i bra rutiner och Walter sover bättre vilket gör att vi kan börja tänka klart och även orka fokusera på huset igen. Nu är det många val som ska göras gällande färger, fönster, badrum och kök. Marcus är föräldraledig varje måndag och vi passar då på att åka till butiker för att kolla upp olika saker. Marcus spenderar varje helg i huset och jag känner frustration över att inte kunna hjälpa till även om jag visste att det skulle bli så med en liten bebis.

November kommer och vi är på köksmöte nästan alla måndagar. Blir helt pirrig i magen när jag tänker på köket. På onsdagar börjar jag och Walter på babymassage och efteråt är vi på öppna förskolan. Vi får därmed lite mer rutiner vilket är skönt. I huset grävs halva trädgården upp för att förbereda för utbyggnaden och i slutet på månaden gjuts plattan vilket känns som en milstolpe. Invändigt går bygget långsamt framåt och både jag och Marcus tycker att det är kämpigt. Det är mörkt, finns ingen värme i huset och allt går långsamt. I slutet av månaden har vi dop för vår Karl Eric Walter. Ett dop som vi knappt hunnit tänka på då renoveringen tar allt fokus men när vi ser tillbaka på det så känns det så kul att vi firade Walters ankomst med våra nära och kära. Det blev en jättefin dag! 

 

Och december. Jag julpyntar lägenheten även om jag inte känner för det då vi redan har flyttat härifrån i mitt huvud. Snickarna kommer igång ordentligt och allt känns lite ljusare när vi ser saker hända i huset även när Marcus inte är där. I veckan blev badrummet färdigkaklat och det känns som allt slit börjar löna sig. Walter får sin första förkylning och feber och oron vi känner är hemsk. Men efter knappt en vecka repar han sig och vi uppskattar mer än någonsin vår glada och friska lilla pojke. Vi håller tummarna att alla ska vara friska till jul och är tacksamma att det även blir så. Ja, vad ska man säga? Vilket år! Efter några sega år med pandemi, husletande och mycket jobb känns det som att vi får revansch! Det finaste med 2022 är såklart att den 21 augusti få bli familj på riktigt. Ett svårslaget år helt klart!

 

2023. Jag ser fram emot att 1. Vara föräldraledig stora delar av året med allt vad det innebär. Att se Walter utvecklas. Tänk att se honom lära sig sitta, krypa, gå, prata, äta riktig mat, leka och lära sig saker. Att gå på babysim. Att umgås med andra mammor och bebisar. 2. Att se huset växa fram. Att se köket för första gången. Att få upp tapterna. Att få fylla köket med allt mitt porslin. Att se hur utbyggnaden blir. Att inreda. 3. Att flytta in! Den dagen längtar jag till mest just nu! 4. En hel sommar i huset! Att gå i våra nya kvarter ljumma sommarkvällar. Att ha middagar med familj och vänner hemma hos oss. 5. Att fira Walters första födelsedag. 6. Att träna och bli stark igen. Den känslan har jag inte haft på många år. 7. Att få organisera. Att allt får sin plats. 8. Att få kvalitetstid med Marcus. Det finns så mycket längt i min kropp just nu även om jag försöker påminna mig om att njuta av stunden också. Walter är bra på att påminna mig om det. För han är här och nu. Tack för att du har följt mig det här året. Tack 2022. För allt. För Walter.