Nu var det år och dar sedan jag skrev. Den här månaden har varit otroligt påfrestande på många sätt. Jag tyckte att oktober var hemsk men det var ingenting jämfört med november. Som jag skrev i mitt förra inlägg har min farfar gått bort. Samtidigt som all sorg behövde bearbetas stannar inte plugget upp utan det har varit intensivare än någonsin. Jag har kommit fram till att plugga är som att driva ett eget bolag. Allt är upp till en själv och om inte jag gör något så händer inget. Det är kul när allt flyter på men fruktansvärt tungt när man inte får chans till att återhämta sig. Jag har haft mycket praktik (där jag behövt lägga tid på att dels lära mig olika test, dels vara på plats och utföra dessa, samt mycket efterarbete med administrationstid). Utöver praktiken har jag haft föreläsningar i Lund och plugg inför "stortentan". Kulmen nåddes i tisdags då tentan ägde rum. Jag är som vanligt nervös inför resultatet men har bestämt mig för att - nu lagom till att SISTA tentan på det här programmet är skriven - inte grubbla över om jag klarade den/inte klarade den. Hur som helst så känns det SÅ skönt att den är gjord och jag ska nu unna mig några dagars ledighet. Jag har längtat ihjäl mig efter att få adventspyssla, storhandla mat (varför är det så kul!?) och bara ta det lugnt. I helgen kommer Marcus mormor ner från Stockholm så vi ska umgås med hans familj och på söndag är jag ledig från jobbet. Då ska nämligen jag och ett par kompisar på Pernilla Wahlgrens föreställning. En rolig helg är alltså på ingång! 

Just nu värker mitt hjärta enormt. I tisdags somnade min älskade farfar in. Han fick en cancerdiagnos under sommaren i fjol men det var först i mitten på den här hösten som han blev riktigt sjuk. Beskedet förra sommaren kom precis innan jag skulle resa utomlands men så fort jag kom hem igen åkte jag till farmor och farfar. Då ville han visa mig sina hemtrakter så vi alla tre åkte bil genom ett grönskande Bjäre. Farfar har alltid varit tystlåten av sig men den här eftermiddagen var det han som ledde samtalet. Han visade mig huset som han föddes i, vart han växte upp och vart de dansade om nätterna. Han uttryckte alltid hej med en stilla handvink och ett vänligt leende. Men det jag förknippar honom mest med är hans slängkyssar, det var alltid hans sätt att säga hejdå på. I lördags på sjukhuset fick jag hans sista slängkyss, den var orkeslös men kärleksfull.

 

Det jag associerar farfar med, förutom slängkyssarna, är främst hans smaskande. Han älskade att äta något, gärna läkerol, och smackade då med läpparna. Han gillade även att plocka i saker, helst efter en middag om det stod skålar kvar på bordet, då föredrog han att äta sin andra portition på det sättet. Jag kommer även minnas farfar som släktens pyroman, haha. Han tyckte nämligen att saker han inte behövde lika gärna kunde eldas upp. Jag minns framför allt en gång när han tände på en dunkudde. Men han hade även andra, större intressen. Han älskade växter och naturen. Han hjälpte ofta till i andras trädgårdar, beskärde buskar, klippte häckar och han kunde ägna timmar åt att klyva ved. När jag fick beskedet i veckan kom det väntat, men ändå så chockerande. Allt gick så fort. Men jag är glad att han slapp ha ont en längre tid och istället fick somna in och få frid. Sov så gott och ha nu gille med morfar i himeln. Tack farfar för de 25 år som jag fick med dig. Tack för alla underbara minnen. Och för alla slängkyssar.