Ja, var börjar vi? Som ni kanske redan vet eller precis läst i rubriken så är jag alltså gravid! Och jag är så glad, lycklig, tacksam över att jag mått och mår så bra och lättad över att de mest riskfyllda veckorna är passerade. Jag har varit så jävla rädd för att något ska gå fel och till en början, innan vi var på det första ultraljudet, vågade jag inte ta in att jag troligtvis var gravid. Men efter den 11 februari (KUB) har jag faktiskt kunnat njuta fullt ut och våga tänka och drömma mig iväg på ett väldigt härligt sätt! Jag är nu halvvägs och gick in i vecka 20 den här veckan. Igår var vi på rutinultraljudet. Allt såg bra ut och beräknad förlossning har från början varit 21 augusti och det datumen ändrades inte efter gårdagen vilket ju måste betyda att den växer som den ska. Det är så jäkla overkligt att försöka koppla att det man ser på monitorn ligger i MIN mage! I måndags kände jag den sparka för första gången och det var också en helt sjuk känsla. Har ju försökt föreställa mig det så många gånger och ja, det känns nog ungefär som jag förväntade mig. Men ändå sjukt! Efter igår känner jag att vi kan börja kika på barnvagn, babyskydd och kläder (har inte velat jinxa innan)! Känns som vi lever i en bubbla och har en så rolig tid framför oss! 

Jag vet inte vad mer jag ska skriva? Just nu är detta som ni förstår det som upptar mycket av mina tankar. Längtar till den 21 augusti men känns långt dit. Mycket roligt ska ske innan dess. Vi ska bland annat hämta ut vår nya bil som vi ska leasa. En Toyota (Corolla) som är VIT tillskillnad från Gröna Faran som avslöjar en vart man än kör, haha. Längtar också till att mitt jobb ska flytta till ett nybyggt hus till sjukhusområdet. Jag är flyttansvarig så just nu är det fullt ös på jobbet. När vi flyttat hoppas jag att arbetstempot går ner något. Tanken sen är att jag ska gå på semester vecka 28 och därefter vara föräldraledig. Så 8 juli är ett delmål, då kan jag släppa jobbet för en väldigt lång tid framöver! På ett sätt längtar jag men på ett sätt känns det lite sorgligt för trivs så bra. Men kollegorna finns ju kvar, vi får ses på andra sätt! Men tänkte faktiskt släppa bebissnacket för en stund. 

För jag har mycket att avverka den här månaden för mars har varit så galet händelserik. Natten till den 16 mars vaknade jag med ett sånt jäkla adrenalinpåslsag. SOS-appen tjöt på högsta volym i sovrummet och jag trodde det var krig i Sverige! Men efter en liten stund kunde vi få fram att det brann i flera byggnader i centrala Ängelholm. Jag trodde först att det brann i närheten av oss men det visade sig att alla byggnader som ligger bredvid mitt jobb stod i lågor! Min mormor flyttade nyligen in på äldreboendet som låg bredvid jobbet så först blev jag orolig över henne och sen när jag fick veta att hon var evakuerad så blev jag orolig för mitt jobb. Men som tur var klarade sig jobbet och efter två dagars stängning kunde vi öppna som vanligt igen. Puh! Vilken lättnad!