Du kan vara lugn, jag har inte cancer. Peppar peppar ta i trä skriker jag efter att jag har utamanat ödet. Men, man måste testa sina gränser ibland. Jag gillar inte det, att simma på djupt vatten är farligt. Jag hindrar ofta mig själv för att göra det. Inte bokstavligt att simma på djupt vatten men ta mig inte på orden. Att utmana ödet är inte min grej. Visst kan jag vara flammsig ibland och göra saker som jag egentligen inte hade gjort. Men annars är jag lite mer den försiktiga typen.

Men saken som jag ville komma till är cancer. Jag läser en blogg, www.vimmelmamman.blogg.se. Hon skriver om sitt liv, ett liv som innebär att vara mamma, journalist och cancerdrabbad. Hon skriver om dessa små stunder i livet som plötsligt blir så viktiga. Inte bara dessa stora saker som att åka på semester eller giftemål. För sådana ting tycker vi "icke-drabbade" också är viktiga. Sånt uppskattar vi alla och tänker i just den stunden "vad bra jag har det" eller "vad lycklig jag är".

När man är sjuk, dödligt sjuk så ser man livet med en annan syn. Att se sina barn skratta eller krama sina vänner kan vara något så betydelse fullt som vi friska inte lägger märke till. Jag tänker att jag borde uppskatta dessa små stunder ännu mer än vad jag gör. (Mitt barn kan jag inte se skratta efter som jag inte har barn, men som sagt: ta mig inte på orden). Inte för att jag ska gå och tänka att jag kommer bli sjuk men att stanna upp mitt i allt ihop och känna uppskattning för det jag har och hur bra jag har det. För när man är frisk hänger man (eller jag) upp sig på mycket. Sånt smått som man inte ska lägga energi på.



Ta tillvara på stunden. För den lär inte komma tillbaka :-)

Kram till dig, känn den och behåll !