Annandagjul är var det är idag. Det enda som jag, - och många andra, förknippar den här dagen med är Thailand och tsunamin. Jag minns hur jag satt och kollade och lysnnade på Nyheterna, på alla bilder och berättelser om alla som förlorat sina vänner och familjemedlemmar. Jag hade dåligt samvete för att jag tyckte det var intressant att höra på all tragedi.

Jag var ingen elva åring som gillade att titta på "Rapport" eller "Nyheterna" men då, den 26:e december 2004 så tyckte jag det. Allt var så fruktansvärt hemskt men samtidigt ville jag höra och veta mer.

Det är så konstigt och blir så fel när en plats som var fylld med kärlek och nyfikenhet ena sekunden blir den värsta mardrömmen man kan tänka sig nästa. När man tänker på att de som står närmast ens hjärta skulle kunna gå bort på bara ett ögonblick, så tror jag att den första tanken för många är att "det skulle jag inte klara av". Men det måste man ju.

När allt känns som mest jobbigt och ledsamt så ska man vara som starkast. Vid ett sådant här besked ska man hitta kraften, den kraft som man annars har är ju som bortblåst när något som det här inträffar.

Jag har läst en bok om en kvinna som förlorade några av sina barn och sin man i jättevågen. Nu ska jag bara komma ihåg vad den hette.. När livet stannar heter den och är väldigt gripande och tung att ta sig igenom. Men den var bra skriven och jag rekommenderar dig att läsa den. Malin Sävstam heter kvinnan som det handlar om och jag tror att hon skrev boken tillsammans med en författare.

Mycket kärlek, tankar och kraft till alla dessa männsikor som miste någon anhörig i tsunamin.