Hej igen!

Nu är jag hemma efter två och en halv timmes dansträning. Jag trodde vi skulle prata och fika nästan hela tiden. Bara gå igenom danserna. Så jag tog på mig vanliga kläder. Men vi skulle dansa. Nästan hela tiden. Efter passet (som varar i en och en halv timme) frågade vi vår dansledare om vi fick fortsätta dansa. Hon sa att där fanns en sal som var ledig så vi gick dit och fjöntade oss och hade kul i en timme. Vi spelade in några filmer men jag väljer att inte lägga upp dem här :-). Känns bäst så.

Jag sitter och lyssnar här på några fina låtar. Jag har en konstigt känsla i kroppen. Lite för att det är söndag, då mår jag alltid konstigt. Sen också för att detta känns slutet på någon lång saga. En saga där ett fyra års långt kapitel tar slut. Det känns jättekonstigt. Det rinner några tårar ner från mina kinder när jag skriver detta. Jag tycker det ska bli skönt att byta. Att starta om på något helt nytt. Men samtidigt fruktansvärt sorligt och skrämmade.

Jag känner plöstligt mig så stor. En sån som bara ska följa vägen fint och vara så där vuxenfin. Jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Men att nu ska jag börja vara vuxen. Jag ska börja tänka att tiden som barn snart är slut, jag måste börjar dricka, skaffa kille och vara allmänt stor..! Samtidigt ska jag vara en god människa, ta goda beslut, plugga, få bra betyg, vara social, träna och orka. Men jag orkar inte göra allt detta fullstädigt perfekt. Inte samtidigt. Jag är trött på att känna att jag måste klara allt.

Jag har så fina människor i min omgivning. Jag är väldigt tacksam över det. Det känns genast mycket lättare men jag vill kunna njuta av livet. Det gör jag redan men allt går så himla fort fram. Innan en stund har börjat är den över igen. Jag ser knappt vad jag skriver. Det är lite mycket känslor som finns just nu i luften. Också behöver den jäkla sängen bäddas också. Fast det hör kanske inte hit?

Aja. Tack för att just Du finns.

Kram!
 

Det gäller att ta vara på tiden.