Idag skulle jag egentligen ha utvecklingssamtal, klocka fyra. Men jag bad om att få slippa det eftersom jag inte ser någon mening med det. Jag har koll på vad jag har kvar och jag berättar det här hemma också. Så att Mamma och Pappa också får höra :-). För att sitta i skolan och bli påmind finns ingen mening, jag ser den i alla fall inte.

Idag är det en månad kvar. Jag förstår dig om du inte vill höra det. Du blir kanske bara stressad av det. Men du kan också tänka att det är bara en månad som du måste stå ut att ägna helhjärtat på skolan, för vad är det sen? Just det ja, sommarlov!

Om en månad, kanske knappt en månad eftersom skolavslutningsdagen inte är en vanlig dag och dagen innan ska vi ha fotbollsturnering, så är det sista gången som jag cyklar till "min" skola och parkerar cyklen på det där cykelstället som inte exicterar. Det är sista gången som jag kliver innan för de där glasdörrarna och slänger en blick på klockan och hoppas att den inte slagit kvart över än. Det är sista gången som jag hänger min jacka i det där rummet som knappt har något syre. Det är sista gången som jag öser in min väska i skåpet och sätter mig ner på en blå stol vid "vårt" bord och väntar på att "Fröken" ska gå igenom dagen. Det är bland de sista dagarna som jag tillhör Grupp 13 och det är sista gången som jag har rast med "mitt gäng".

Det känns lite sorgligt. Väldigt skönt att byta miljö när jag har gått på samma skola i fyra år. Men ändå sorgligt. Fyra år har jag haft speciella rutiner. Helt plötsligt ska inte bara miljön bytas ut. Även arbetssättet, lärarna och framför allt kompisarna. Lina, Malin och Maja, Johanna och My! Utan er, vad finns det kvar av mig då? Samma människa men inte samma trygga grund som jag just nu står på! :-).

Hörs det som att jag ska dö? Som att jag håller på att skriva en början på det där avskedsbrevet. I ärlighetens namn så har jag inte tänkt så mycket på det där brevet. Jag står fast vid att jag tror att det är smart att skriva ett sådant. Utifall att något oväntat händer. Men jag orkar inte nu. 16 år och ska försöka ta farväl på ett fint sätt? Nej, den tiden den sorgen! Men jag ska ändå ta mig tid och skriva det någon gång... haha. Men det hörs så dramatiskt. Att mitt liv håller på att ta slut. Att jag ska säga hejdå till alla och får absolut inte glömma någon eftersom då tror den att den inte betyder något.

Nej då, jag ska leva tills jag dör ;-). Smart va?



Här sitter vi, jag och Lina. Små som myror och har likadana pennskrin med grisar, hästar och kor på. Riktigt coola faktiskt men tyvärr spillde jag ut någon grön färg i den så varje gång jag lägger ett papper i den så blir det alldeles grönt. Ja, kanske lite mycket info men nu vet du det :-). Om du undrar något annat om mina pennskrin så man du höra av dig på 070.. :-) Nej, jag släpper det där!

Kramar Dig!!