God kväll!

Jag träffade mina grannar i några timmar i eftermiddags. Vi har inte setts sen i somras men av någon anledning känns det inte alls stelt eller konstigt att träffa dem. De är så söta, åtta och tio år gamla. Vi var ute med Cindy. Jag tänkte vara lite taskig och skrämma upp de lite. Det var alldeles mörkt och vi gick nära skogen..

- Mamma har sett en räv här för ett tag sedan. Nämen kolla (också pekade jag in i skogen) där går ju räven, sa jag.
- Nej, lägg av Annie. Så får du inte säga, nu blev jag rädd, säger en av grannen.
- Men är det inte en räv där inne skogen? fortsätter jag lika tufft.
- Nej, lägg av nu.
- Ok, då..



- Men vet du Annie? Jag ska berätta en sak för dig.
- Jaha, vaddå? säger jag.
- Det var en uteliggare här för ett tag sedan. Han var i skogen.
- Haha, nej tror du verkligen det?
- Ja, ja, det är sant, säger tio åringen
- Varför tror du det?
- Jo, för där var ett tält i skogen och utanför tältet kunde man se ett par fötter...
- Nej, lägg av också känner jag hur hjärtat slår snabbare.
- Jo, men det är sant Annie.
- Nu vågar inte jag gå hem själv. ****** du får följa mig..
- Ok.. eller nej, jag vågar inte följa dig. (För då måste hon gå ensam sen en bit)

Också sa jag hejdå och lämnade av två, mycket coolare människor än jag också sprang jag allt vad jag kunde hem! Det är inte bra att vara för kaxig. Man får verkligen tillbaka.. minst sagt. Fy vad jag rädd jag blev. En åtta och tio åring kan skrämma upp mig.. ALLA kan skrämma mig. Det är inte roligt att vara lättskrämd, inte för mig iallafall.

Nu sitter jag här med Malin. Vi har precis kollat på Robinson och nu ska vi titta på "Min brors flickvän". Jag tror att det är en riktigt Anniefilm. Nu ska jag inte vara osocial utan passa på att umgås med Flun. Vi träffas inte så ofta längre och det lite ont i hjärtat...



Många kramar Annie!