Kvällen igår var precis så som jag ville att den skulle vara. Förutom att Malin också skulle ha varit med förstås. Vi har upplevt så mycket tilsammans. Vi pratade om massa gamla minnen, fick nytt att minnas och åt pizza. Det blev en sådan kväll som jag inte vill glömma och det tänker jag inte göra.

Så när jag vaknade imorse var jag på gott humör. Jag hade sovit ut och var ändå uppe redan vid lite över halv nio. Började äta frukost, Mamma kommer och gör mig sällskap. Vi pratar lite om gårdagen och sen hör jag hur hon ändrar rösten som säger att det är inget roligt hon ska berätta nu. Hon berättar att hon har hittat en död katt på vägen och att hon fick bära den till vägkanten för att den inte skulle mosas.

Hon kollade på halsbanden och där stod telefonnumret till ägaren. Hon ringde, ingen svarade så hon gick dit. Också fick hon fråga om det var deras katt. Pappan som hon pratar med säger att det är hans dotters katt.

Usch, jag är så känslig för sånt här. Jag ser framför mig hur den här dotter går till vägkanten och får se sin lille katt död. Jag hade blivit alldeles förtvivlad. Jag kommer ihåg hur jag kände när Simba dog. Mamma och Pappa åkte in med honom till vetrinären för han hade en fruktansvärd hosta. De är borta i någon timme. Jag står på trappan när de kör upp bilen på uppfarten. Jag håller lilla Cindy i famnen och är otålig. De kliver av bilen och säger "Han är död".



Också går jag till soffan och lägger mitt huvud lite lätt på Cindys mage och känner hur hon andas. Bröstkorgen åker upp och ner också tänker jag på katten. Dens bröstkorg rör sig inte. 

Fy. Den som körde på katten kunde väl ha lite vett i skallen och stanna bilen och se vad som hände. För man känner ju när man har kört på en katt? Det måste ju studsa till. I-D-I-O-T.