Okej, gårdagen. Jag tar det från början. Och för ovanlighetens skull kommer jag inte nämna några namn.. Du kommer snart förstå varför. Jag tog tåget till Helsingborg. Där träffade jag halva släkten och det stora samtalsämnet var Eric Saade! Vilken snygging! Manboy skulle ses live, den saken var säker!

Nu kommer jag inte ta det särskilt detaljerat eftersom jag vill visa respekt för mina nära & kära. Men okej, när vi kom fram till Knupunkten möttes jag av ett gäng glada människor. Jag vill nog påstå att de var lite för glada. De hade spenderat dagen i Danmark. Behöver jag säga mer? Och de behövde hjälp med lite allt möjligt. Stå och gå var en bra början. När jag hade varit i Helsingborg i tre timmar, hade jag ännu inte kommit utanför Knutpunkten. Men jag hade inte gett upp hoppet om Eric Saade. Några vänner var på plats framför scenen (ja, inte de som hade för mycket innanför västen, eller hur det utrrycken nu är. De satt på tåget för att komma hem och sova) och när jag ringde dem möttes jag av Manboy, Manboy, you can call me Manboy som dunkades ut från högtalarna. Så jag sprang, snabbt som attan, från Knutan, till scenen och gissa vad jag möttes av när vi kom fram? Jo, ett hav av människor. De bara vällde ut från scenområdet. Då förstod jag att det var försent. Vilken tragedi.

Men efter den här kvällen har blivit påmind om hur mycket mina vänner betyder. Tusen gånger mer än RixFM och Manboy. Nu hade bilden jag tog igår passat utmärkt att lägga upp. Men som sagt, respekt för fyllesvinen så nej. Ingen bild. Synd där!