Vi har ett litet fält, ja ett mycket litet fält en bit bort. Högt gräs och härliga vildblommor som är så fina! För några veckor sen var det verkligen världens magiska ljus på detta lilla fält. Det måste jag bara fota en dag, tänkte jag. Några dagar senare såg jag från mitt fönster att det fina ljuset var tillbaka. Så jag sprang dit med kameran högst i hugg. När jag kom fram så hade solen hunnit gå ner bakom träden. Så jag fick snällt trippa hem igen. Detta hände sedan tre, TRE, gånger till! Så häromdagen när jag kollade ut såg jag att ljuset var helt perfekt och jag sprang fort, fort, fort dit för att hinna innan solljuset försvann. Och jag hann!

Synd bara att någon hade klippt ner hela fältet!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Haha, jag stod och skrattade en stund för mig själv (ja, alltså inte så där i 5 minuter men fnissade till, du fattar) innan jag valde att ta dessa bilder istället. Tröstbilder, kallas det.