Hög musik i öronen och frisk luft medan gator och skogsslingor susar förbi. Blodet flödar och inälvorna dansar inom mig. Jag känner hjärtat pumpar. Dunk, dunk, dunk. Andas Annie, in genom näsan och ut genom munnen. En gång till. Men trots att adrenalinet pumpar så kan jag inte igonerar att benen känns tunga. Och att knäna värker, varje gå de studsar ner i asfalten. Jag känner hur varm jag är i huvudet. Och röd. Tomatröd. Men skit samma. Jag har en go känsla i kroppen - tills dess att jag möter en som också är ute och joggar. Jag hör min egen andning. Högt. Jag känner mig tung när jag staplar mig fram. Och människan jag möter hoppar med lätta steg. Hon springer säkert dubbel så snabbt men ser inte ens hälften så berörd ut. Usch, jag hatar det. Jag hatar att se henne så. Så där lätt i benen och inte med en enda gnutta ansträngning i blicken. Fast trots att jag hatar att se henne så där, så är det just det jag själv drömmer om. Att själv få känna mig lätt i benen. Men jag ska erkänna att det är helt OK att vara tomat. För så länge lyckopillerna infinner sig efter en härlig löprunda, så är det värt det. Då får jag vara hur mycket tomat som helst.