Fy för så in i bängen vad det åskade inatt. Det var inte nådigt. Jag som är så åskrädd. Eller egentligen är det inte åskan som är det mest läskiga utan det är dessa hemska blixtrar. Kan ni se framför er hur jag låg och bet mig i täcket, höll kudden över huvudet, i hopp om att den skulle skydda mig ifall jag skulle bli träffad och höll händerna för ögonen? Ja, jag måste hålla för ögonen. Detta samtidigt som jag blundar så hårt att jag får ont i huvudet. Gör jag inte detta så ser jag hur det blinkar till och då stelnar hela jag till och tror jag ska dö. Ja du, det är svårt att beskriva denna rädsla men den är fruktansvärd. Jag mådde illa inatt så mycket jag spände mig. Ville bara fly ur min egna kropp men istället kunde jag inte göra något - mer än att ligga kvar där och vänta. Och det är den här okontrollerbara känslan som är den värsta. De som inte är rädda för åskan kommer ofta med "men du kan ju ändå inte göra något", i tron om att jag ska bli lugn av det. Men det är ju det som är det värsta. Att jag verkligen inte kan göra ett skit åt saken. Har ingen kontroll. Usch. Fortsätter det så här lägger jag mig i bilen inatt. Det sägs ju att det är den säkraste platsen. Då kan jag ligga där och i alla fall känna att jag gjort allt jag kunnat för att skydda mig. Samtidig som jag är stel som en pinne medan det dundrar så maler det i huvudet. Hemska tankar. Vet ni vad jag tänker varje gång detta oväder kommer? Alltid, alltid samma tanke när blixtarna kommer som tätast. Jag ser rubriken på Aftonbladets första sida framför mig "En 20 åring tjej dog inatt när hon blev träffad av blixten".