Så. Städningen är klar. Åh, så skönt! Jag har flängt runder och städat och rensat! Förra veckan började jag på min rensning av massa kollegeblock och pärmar från gymnasiet. Man kan ju inte spara på allt men jag vill gärna ha kvar något minne, något arbete och så. Det var så befriande, på något sätt, att slänga två högar med bara massa papper som jag vet att jag aldrig kommer ha glädje eller användning av. De hade bara tagit plats. Också idag när jag städar hittar jag ännu fler block och två fulla pärmar från högstadiet. Suck. Men nu är mycket i pappersåtervinningen och totalt har jag två pärmar med lite smått och gott från sjuan till studenten.

Här gick jag i ettan

Ikväll ska jag fira min lilla kusin. Eller ja, lilla och lilla. Jag tycker hon är liten men när jag var nio kände jag mig ganska stor. Då var jag näst kortast i klassen, lekte skola med mina fantasielever varje dag när jag kom hem, umgicks med mina grannar från morgon till kväll på sommarloven och hade precis börjat spela tvärflöjt och dansa. Jag var bestämd men orolig för mångt och mycket och pendlade mellan att känna mig liten och stor. Jag kunde inte bestämma mig för vad som var bäst. Det jag iallafall visste var att jag älskade att leka på mitt rum. Ibland såg mina föräldrar knappt röken av mig för jag kunde vara där, i min skolvärld, i timmar. I skolan hade jag världens bästa fröken och såg verkligen upp till henne. Det var väl bland annat därför som jag härmade henne, när jag lekte hemma med min whiteboard-tavla och egengjorda matteböcker. En dag i skolan hade vi gjort självporträtt. Kan du gissa vem som sen gick hem och ritade och klippte ett "självporträtt" till varje fantasielev?

Tänk som tiden går. Ja, för det är först när jag tänker på hur stor denna lilla människa har blivit som jag inser att jag själv börjar bli vuxen. Hjälp!