När jag gick i tvåan och var nio år gick jag på öppet hus på Musikskolan. Jag hade redan bestämt mig för vilket instrument som var mitt och det fanns väl egentligen inga större tvivel på det. Gitarr. Det skulle jag börja spela, dels för att jag hade sett en del filmer där söta tjejer spelade gitarr, dels för att min favoritfröken spelar gitarr vid varje morgonsamling men den största anledningen var att man kan sjunga samtidigt som man spelar. Det är viktigt, förstår ni. Men väl på Musikskolan så testade jag på flera olika instrument (kan inte ens minnas att gitarren provades) och jag föll pladask för tvärflöjt. Jag fick ljud i den på en gång och läraren verkade så glad och snäll. Och det är ju bland det viktigaste! En bra lärare kan ju egentligen få det absolut tråkigaste instrumentet till att bli det roligaste! Där och då anmälde jag mig för tvärflöjt och sedan trean har jag spelat en gång i veckan. Hela lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och sedan även gymnasiet och sjunde terminen. Helt galet när man tänker efter!


Förra året var det tänkt att jag skulle sluta men jag och mina tvärflöjtskompisar kände för att fortsätta spela tillsammans ett tag till så det är först i fredags som jag tog min sista ton på skolan. Och hur det känns? Skitkonstigt! Jag har verkligen älskat att gå dit en gång i veckan, snacka massa skit, fika ihop och framför allt - att få dela detta intresse med det här sköna gänget! Vi är alla rätt olika men jag tycker det är så fint på något sätt att vi förenas i detta. Och sen kommer vi till den där läraren jag pratade om. Som var den stora anledningen till att jag valde att spela tvärflöjt överhuvudtaget. Janne heter han. Han har varit minst lika bra som jag trodde. Alltid glad och positiv, med glimten i ögat och ett tålamod av inte denna värld. När jag gick på öppet hus den där dagen, för snart elva år sedan, kunde jag inte ana hur bra detta skulle bli!