Är helt färdig efter en niotimmarsdag med barnen och en mils löpning på det! Till det sistnämnda så är jag så löjligt stolt över mig själv som klarar de där tio kilometerna! Det har aldrig varit en självklarhet för mig. Men nu har jag ändå börjat förlika mig med tanken att detta kan komma att bli en rutin och att bara våga nudda vid den tanken känns underbart! Enligt Runkeeper (som jag inte följer men som ger mig en måttstock på hur långt jag bör springa för att klara halvmaran) ska träningen trappas upp nu och toppas i slutet av månaden (då jag ska springa TVÅ mil enligt appen. DU MILDE, tänker jag om det). Så just nu håller jag bara tummar och tår att förkylningarna håller sig i schack och att min vilja fortsätter vara lika stark som den är i nuläget. Innan jag stupar i soffan måste jag ju bara få berätta fortsättningen på påskfesten, som vi hade igår. Jag bakade ju chokladbollar häromdagen. Och hade en vit lögn om att de var till Adam. Barnet som frågade om jag inte hade några pengar och som verkade mycket misstänksam till det hela var nog den som gick på det mest. När barnen hittade det stora ägget utbrast den här flickan högt: men det är ju likadana som Annie bakade till sin bror ju!! Det fanns ingen som helst tvivel i hennes röst att det möjligtvis kunde vara jag som hittade på allt det där med hans födelsedag... Åh, världens bästa kommentar!! Älskar sånt!