Tack jordens levande blommor!
Nu har jag jobbat min sista dag på förskolan. Egentligen hade jag min sista dag för flera veckor sen. Men när de behövde förstärkning ett par veckor under sommaren tackade jag ja till det. Så min sista dag var i fredags. Men så ringde de in mig så IDAG var min sista dag. Det känns såklart lite vemodigt. Jag har lärt mig så otroligt mycket om människor under året jag varit här. Om hur barn fungerar, om hur vuxna fungerar och det bästa och viktigaste av allt - jag har lärt mig så mycket om mig själv. Jag trodde väl aldrig att det skulle vara så krävande att jobba med barn. Mycket ansvar. Man tänker att det bara handlar om att ta hand om 22 barn och sen är det klart. Men det är mycket runt omkring. Man ska följa läroplanen, se till att alla barn hörs och blir sedda, de ska lär sig att lyssna, bete sig och vara bra kompisar, göra projekt och utflykter och knyta dessa till målen. Ja, som sagt är jag förvånad över vad mycket slit och arbete det ligger bakom en välfungerande barngrupp. Men så härligt det har varit! Barn är underbara! Jag får höra så kloka ord och meningar varje dag. I förra veckan frågade en flicka mig hur gammal jag var när jag var liten. Jag svarade att jag var fyra år. Då fortsatte hon att undra om jag var en pojke eller flicka när jag var fyra år. Jag sa att jag var en pojke. Men det trodde hon förstås inte riktigt på och frågade om det kanske var så att jag var en flicka men hade kort hår. Hon förklarade för mig att man kan ha kort hår, fast man är en flicka. Även om man då ser ut som en pojke. Så klok!
Det jag har tyckt varit jobbigast är definitivt ljudvolymen. Och lunchen. Då ska man försöka få fem barn att ta mat, hälla upp dricka och äta ordentligt. Trevligast är ju om man, samtidigt som man hjälper dem att flytta in mjölkglaset från kanten och dela köttet, kan ha en konversation vad man gjort under förmiddagen eller vad de ska göra i helgen. Vissa dagar lättare än andra. När det känns hopplöst brukar jag tänka att vi är på Nobelfestens sittning. Då vänder jag det jobbiga till det roliga när ett barn sitter med ryggen till, den andra skriker jag vill ha mer mat, den tredje spiller ut vatten över halva bordet, den fjärde bara petar i maten och den femte säger jag ska gå och bajsa. Haha, ibland har jag skrattat högt för mig själv.. Och sen ska vi inte glömma barnens fenomenala sätt att försöka para ihop unga fröknar med unga manliga fröknar. Så fort jag har jobbat med en kille i min ålder så tillfrågar barnen mig och mina manliga kollegor om vi ska bli ett par eller om vi kanske kan tänkas gifta oss. Ibland lite lagom pinsamt och ibland otroligt pinsamt. Som när jag en gång knappt ens hunnit hälsa på barn och personal innan ett barn frågade om jag ville ha chans på kille. Jag fick alternativen ja, nej eller kanske. Eller som en annan gång när fyra barn gungade och samtidigt skrek högt ut över hela gården att vi ska gifta oss. När killen inte var i närheten skrek de ännu högre att han var sen till bröllopet. Ja, ni förstår ju rödheten på mina kinder där och då. Så här i efterhand är det hela bara väldigt roligt! Jordens levande blommor - tack för ett riktigt roligt år! Vad hade världen varit utan er?
Det jag har tyckt varit jobbigast är definitivt ljudvolymen. Och lunchen. Då ska man försöka få fem barn att ta mat, hälla upp dricka och äta ordentligt. Trevligast är ju om man, samtidigt som man hjälper dem att flytta in mjölkglaset från kanten och dela köttet, kan ha en konversation vad man gjort under förmiddagen eller vad de ska göra i helgen. Vissa dagar lättare än andra. När det känns hopplöst brukar jag tänka att vi är på Nobelfestens sittning. Då vänder jag det jobbiga till det roliga när ett barn sitter med ryggen till, den andra skriker jag vill ha mer mat, den tredje spiller ut vatten över halva bordet, den fjärde bara petar i maten och den femte säger jag ska gå och bajsa. Haha, ibland har jag skrattat högt för mig själv.. Och sen ska vi inte glömma barnens fenomenala sätt att försöka para ihop unga fröknar med unga manliga fröknar. Så fort jag har jobbat med en kille i min ålder så tillfrågar barnen mig och mina manliga kollegor om vi ska bli ett par eller om vi kanske kan tänkas gifta oss. Ibland lite lagom pinsamt och ibland otroligt pinsamt. Som när jag en gång knappt ens hunnit hälsa på barn och personal innan ett barn frågade om jag ville ha chans på kille. Jag fick alternativen ja, nej eller kanske. Eller som en annan gång när fyra barn gungade och samtidigt skrek högt ut över hela gården att vi ska gifta oss. När killen inte var i närheten skrek de ännu högre att han var sen till bröllopet. Ja, ni förstår ju rödheten på mina kinder där och då. Så här i efterhand är det hela bara väldigt roligt! Jordens levande blommor - tack för ett riktigt roligt år! Vad hade världen varit utan er?
Kommentarer
Trackback
