Det är först när man är på den andra sidan som man får perspektiv

Jaha du Annie. Detta är en prövning som heter duga. Och ett litet uppvaknade från den annars ganska bekymmersfria värld du lever i. Jag förstår nu, efter fyra dagars innesittande, hur bra jag har det - som kan jobba heltid, som kan cykla till det mesta, som kan köra bil, som kan ta långa promenader, som har en stark och välfungerande kropp, som kan äta och njuta av god mat och som har ork till väldigt, väldigt mycket! Jag hinner med så mycket annars, i mitt normala tillstånd, och planerar och klurar på hur jag ska hinna med ännu mer. För jag får inte nog. Jag vill göra allt! Men någonstans i den här karusellen kommer jag på att jag inte borde pressa mitt schema så här. Det gör mig inte gott. För har ni tänkt på hur ofta jag skriver, nöjd och belåten "idag har jag haft en väldigt effektiv dag"? Den meningen sägs ofta av mig och är något som får mig känna tillfreds. Men ja. Det är väl inte alltid det jag behöver, har jag kommit fram till nu. Jag skriver som att jag är dödssjuk eller liknande. Jag vet. Och det är jag inte (ska till läkaren om ett par timmar och förhoppningsvis få svar på vad som pågår) men man kommer på sig själv, när man sitter här hemma och försöker fördriva tiden, ganska snabbt vad som får en att må bra och vad som betyder något. Och jag har kommit på att alla självklara saker, som jag rabblat upp, är vad livet handlar om. Så. Predikan slutförd.