Ångest & sorg
Jag tänker i ena sekunden att jag inte ska ta den här tentan på så stort allvar. Jag försöker berätta för mig själv att det inte gör något om jag misslyckas. Jag låter mig själv inte plugga dagarna i ända just för att jag bestämt mig för, innan utbildningen började, att jag ska ta lite lättare på skolan. I andra sekunden tänker jag att detta är superduper viktigt. Att detta det viktigaste jag gör just nu och att bli godkänd på tentan är typ allt. Vilket sätt jag än tänker på så går jag och grubblar hela tiden över skola, skola och åter skola. Jag kan inte släppa det! Och jag blir så ARG på mig själv för att jag inte bara kan: plugga några timmar, släppa det, plugga lite till och sen inte överväga om jag ska tänka på det ena eller andra sättet. Låter jag förvirrad? Jag vet knappt ut eller in!
Men vet ni vad jag har i bakhuvudet? Jag tänker på vad som är viktigt här i livet. Nu blev det djupt. Är det skolan? Ja, kanske någon hade svarat "utbildning och framtid är allt". Men NEJ det är det inte. Inte för mig. Hur har jag då kommit i dessa tankebanor? Efter att ha följt den här sorgliga historien ett par månader. Jag har gråtit till hennes berättelse många gånger. Jag kan inte släppa det. Tycker det är så fruktansvärt. Bland det viktigaste jag lärde mig i min undersköterskeutbildning var att man aldrig får säga att "man förstår" en människa som är i kris. Men man kan ändå sätta sig in i situationen och verkligen känna med den. Även om man inte förstår. Läs det här. Så fint skrivet. Jag tänker på detta varje dag och det gör ont långt in i hjärtat på mig. Också tänker jag på alla som dör i Ebola. Hur fruktansvärt är det inte? Såg bilder idag på några kvinnor som låg på golvet i kyrkan när de sörjde sina familjer, de visste inte vad de skulle göra av all sin sorg. Läser i tidningen att folk dör som flugor och hur rädda människor är för att åka till Västafrika för att hjälpa till. Rädda för att själva bli smittade. Vad är viktigt? Vad ska man prioritera? Tankeställare..
Men vet ni vad jag har i bakhuvudet? Jag tänker på vad som är viktigt här i livet. Nu blev det djupt. Är det skolan? Ja, kanske någon hade svarat "utbildning och framtid är allt". Men NEJ det är det inte. Inte för mig. Hur har jag då kommit i dessa tankebanor? Efter att ha följt den här sorgliga historien ett par månader. Jag har gråtit till hennes berättelse många gånger. Jag kan inte släppa det. Tycker det är så fruktansvärt. Bland det viktigaste jag lärde mig i min undersköterskeutbildning var att man aldrig får säga att "man förstår" en människa som är i kris. Men man kan ändå sätta sig in i situationen och verkligen känna med den. Även om man inte förstår. Läs det här. Så fint skrivet. Jag tänker på detta varje dag och det gör ont långt in i hjärtat på mig. Också tänker jag på alla som dör i Ebola. Hur fruktansvärt är det inte? Såg bilder idag på några kvinnor som låg på golvet i kyrkan när de sörjde sina familjer, de visste inte vad de skulle göra av all sin sorg. Läser i tidningen att folk dör som flugor och hur rädda människor är för att åka till Västafrika för att hjälpa till. Rädda för att själva bli smittade. Vad är viktigt? Vad ska man prioritera? Tankeställare..
Kommentarer
Trackback
