Igår fick vi reda på en så sorglig men fin sak. Som jag berättat tidigare har Cindy haft två killar. Killarna kom från samma hem och gick ofta här utanför, nosade, tittade in och väntade på att Cindy skulle få nys på att de var här. Och Cindy sen. Hon var som eld och lågor när hon kände lukten av dem och blev helt sprattlig när hon fick syn på dem från fönstret. Det var inget som gjorde Cindy så uppspelt och glad som när vi öppnade ytterdörren och hon fick springa och möta Nalle och Ludde. Det var den bästa stunden på dagen. Alla tre hundarna har haft sina åkommor och Ludde var äldst av dem. Han gick bort i mars i år. Nalle och Cindy sörjde sin vän och man märkte på båda hundarna att de saknade honom. Under veckan som jag var iväg insjuknade Cindy väldigt fort. Men hon hann säga hejdå till Nalle. Sista gången dem sågs (vilket vi inte då visste skulle bli den sista) hade de träffats på kvällspromenaden som vanligt. Men ingen av dem nöjde sig utan när de gått på vars ett håll (okopplade) och var på väg hemåt sprang dem tillbaka till varandra, möttes på bron och "pussades" en sista gång. Några dagar senare dog Cindy. Det fina med den här historien (som vi fick veta igår) var att cirka en vecka efter att Cindy gått bort kom Nalle hit, för att se om hon var hemma. Jag klappade honom men han var inte intresserad av mig. Han hade siktet inställt på att få träffa sin kärlek, vilket han inte fick. Hans matte sa att efter den här dagen var det precis som att han förstod att hon inte kommer komma tillbaka. Han slutade äta. Han slutade dricka. Och tillslut fick de ta beslutet att avliva honom. Nalle dog av hjärtesorg. Det var för Cindy som han levde. Nu är Ludde, Nalle och Cindy återförenade i himmeln.