Nu kanske ni undrar om jag klätt ut mig. Gör ni det? I så fall vill jag vänligt men bestämt tala om att så är inte fallet. Jag har på mig min sörjetröja. Ja, så kallas den. Jag fastande för färgerna och "halsbandet" med fjädrar och turkosa pärlor. Under den sista kvällen i Parga (samma dag som jag fått veta att Cindy gått bort) hade vi planerat för att "gå på stan" (läs: gå upp och ner för den branta backen) och shoppa. Jag ville inte sitta själv kvar på rummet och deppa. Det skulle bara göra det hela ännu värre. Då var det bättre att jag följde med tjejerna för att äta ute och gå i affärer. Så jag gick med till restaurangen och grät när jag såg katterna som traskade runt bland gästerna och ville ha kärlek. Sen fortsatte vi till backen och kikade på kläder. Det kändes fullständigt meningslöst på ett sätt men samtidigt var det skönt att "tänka på annat" och tröstshoppa. Jag som annars inte är särskilt mycket för spontanbesök sket fullständigt i det den här kvällen. Jag såg den här indiantröjan och en minut senare hade jag både provat och köpt den. Jag tänker på Cindy när jag har den på mig. Så idag Cindy - är jag indian tack vare dig!