Jag tar otroligt mycket bilder när vi är på semesterar eller gör något särskilt. Jag hade velat bli bättre på att ta fler i vardagen. Det har jag ju nämnt tidigare men det är ju oftast det vi lever i. Var dag. Och det speglar bättre mitt liv än vad de där bilderna från semestern på Kanarieöarna gör. Hur som helst så försvarar jag alltid mig med (när jag laddar över flera hundra bilder på datorn och pappa tittar på mig med en frågande blick om jag tänker fylla hela minnet) att jag är så bra på att sålla och radera. Trodde jag ja. Häromkvällen när jag gick tillbaka i arkivet kan jag hitta mappar som jag helt glömt bort att sortera. Jag hittade tonvis med bilder på Cindy i olika vinklar och blommor i trädgården där jag försökt fånga ljuset på bästa sätt. Vi ska inte tala om mängden foton där det är människor med på bilderna - då kan det finnas sju stycken som ser exakt likadana ut. I någon annans ögon. Inte i mina. Den ena kan vara riktigt dålig medan en snarlik kan vara den bästa på länge. Jag tror egentligen på det där med att ta massa bilder för att sedan radera alla utom några få. Det är ju på så sätt man lyckas fånga ögonblicket! Men då gäller det ju också att fullfölja det där med att radera resten.