Också var den här lediga dagen snart till ända. Jag har känt mig sur och irriterad idag, av flera anledningar. Jag har ont i ryggen. Förstår inte hur människor kan jobba år in och år ut i vården. Jag har ont i ländryggen efter två veckor på äldreboendet. Det knyter sig när jag böjer mig ner och hela jag känner mig eländig av detta besvär. Jag känner mig förkyld. Det har jag gjort från och till sen början på maj. Jag känner mig så jävla ledsen över Cindy. Sorgen sköljer över mig emellanåt. Häromdagen på jobbet hade en i personalen med sig sin hund. Det var första gången jag klappade en liten jycke sen Cindy. Alla minnen sitter ju inte i huvudet utan det var först när jag hälsade på den här lilla hunden som alla känslor kom tillbaka. Saknaden över att inte få gosa med min hund. I lördags var flera hundar med på festen. När Cindy kom på tal och jag berättade att hon var död fick jag liksom bekräftat det ännu en gång. Det blir något speciellt när man säger det högt. Det blir så verkligt. Jag tänkte på hur hon skulle bete sig där. Att hon hade blivit glad och velat hälsa på alla människor. Att hon hade varit reserverad mot de andra hundarna och helst suttit tryggt i någons knä, på säkert avstånd från dessa pälsiga varelser. Och idag när jag var ute och gick kom sorgen över mig igen. Saknaden och längtan efter att få se henne igen är så stor. Och vetskapen över att detta aldrig kommer ske gör så himla ont. Jag lyssnade på en låt i Parga. Nu tänker jag bara på Cindy när jag hör den. See you again.