Ny hundvalp?
Kolla de här sötnosarna. Jag vet att vi inte kommer att skaffa någon ny hundvalp (alla frågar detta föresten. Det är den första frågan, efter "hur känns det" som dyker upp. Jag förstår att det är svårt att veta vad man ska fråga. Sånt tycker jag själv är jättejobbigt när man ska inleda ett samtal med någon som är i sorg. Detta är väl ett sätt att göra det på i hopp om att trösta). Det tycker inte jag heller att vi ska. Cindy kom in som ett ljus i vårt liv när vi behövde henne som mest. Hur som helst så kan jag inte låta bli att googla. Och det ska man inte göra kan jag meddela. Ska man inte ha någon hundvalp ska man inte googla det heller. Punkt. Men hur söta är inte dessa små lurviga varelser? Jag vet ju hur mjuka och snälla de är. Ögonen är typ de rundaste och brunaste.
Om ni undrar hur jag känner med Cindy så kan jag säga att det fortfarande går i vågor. Jag är glad och kan tänka på Cindy i ena sekunden utan att känna någonting för att i andra gråta som ett litet barn (vuxna gråter också såklart men barn gråter med stora tårar och mycket, ja ni fattar). Det kommer oftast när jag är ute och går. Framför allt på en särskild sträcka. Vet inte varför just där, det är inte direkt en plats jag förknippar med Cindy. Men därifrån är det rätt nära hem och jag vill 1). gå den sträckan med Cindy. Hon var alltid så glad när hon visste att vi var nära huset. Då fick hon ny energi och de annars trötta benen blev pigga och kopplet drog snabbt hemåt, 2). jag vill möta Cindy när jag kommer hem. Jag har framför allt en bild på min näthinna. Det var något jag drömde häromnatten. Jag går ut i vardagsrummet och där i hörnet av soffan tittar Cindy upp. Hon ligger med halva kroppen på kudden och halva utanför. Hon har precis vaknat och är så där gosigt varm om halsen. Hennes bruna päls just där var extra mjuk och ibland "korva den ihop sig" och det var så mysigt. Det är det jag saknar mest. Att klappa hennes mjuka päls och se in i hennes bruna blick. Cindys runda ögon.
Om ni undrar hur jag känner med Cindy så kan jag säga att det fortfarande går i vågor. Jag är glad och kan tänka på Cindy i ena sekunden utan att känna någonting för att i andra gråta som ett litet barn (vuxna gråter också såklart men barn gråter med stora tårar och mycket, ja ni fattar). Det kommer oftast när jag är ute och går. Framför allt på en särskild sträcka. Vet inte varför just där, det är inte direkt en plats jag förknippar med Cindy. Men därifrån är det rätt nära hem och jag vill 1). gå den sträckan med Cindy. Hon var alltid så glad när hon visste att vi var nära huset. Då fick hon ny energi och de annars trötta benen blev pigga och kopplet drog snabbt hemåt, 2). jag vill möta Cindy när jag kommer hem. Jag har framför allt en bild på min näthinna. Det var något jag drömde häromnatten. Jag går ut i vardagsrummet och där i hörnet av soffan tittar Cindy upp. Hon ligger med halva kroppen på kudden och halva utanför. Hon har precis vaknat och är så där gosigt varm om halsen. Hennes bruna päls just där var extra mjuk och ibland "korva den ihop sig" och det var så mysigt. Det är det jag saknar mest. Att klappa hennes mjuka päls och se in i hennes bruna blick. Cindys runda ögon.
Kommentarer
Trackback
