Idag är det en månad sedan Cindy gick bort. Det känns fortfarande så konstigt. Huset är så tomt. Jag kom fram till häromdagen att det inte är så märkligt att jag känner så eftersom vi har haft husdjur sen jag var fem år. En liten (eller liten och liten, han vägde åtta kilo) katt som hette Simba. Allra helst ville han vara för sig själv och skulle man klappa honom fick man vara på sin vakt för kelade man för länge blev han irriterad och nafsade en i händerna. I december 2006 hade vi längtat och väntat i månader på en hundvalp. Vi känner uppfödaren så efter september, när Cindy föddes, hälsade vi på henne och hennes syskon varje söndag. Det var de mest efterlängtade timmarna på hela veckan. Vi fick se Crissi, Charlie och Cindy växa upp, från små halvnakna råttor till bedårande hundvalpar. Cindy var minst i kullen, hade tuppkam och åt knappt så hon fick stanna några veckor extra för att äta upp sig innan vi fick ta med henne hem. Sedan den åttonde december 2006 har hon varit vår. Kan ni tänka er hur en egensinnad, gammal katt och en livfull liten hundvalp gick ihop? Inte så bra kan jag meddela. Men Cindy fick lära sig att Simba inte var någon social varselse som söker sällskap, som man hoppar på eller stör när han sover så det var bara till att anpassa sig (gick väl sådär). I april 2007 fick Simba en fasansfull hosta som visade sig vara en tumör på lungan och därför fick han tyvärr avlivas. Simba blev nio år.