Allt här hemma påminner om Cindy. Hennes leksaker, favoritplatser som hon alltid sov på, matskålar, fåtöljer, soffarmstöd, fönstret hon alltid stod i, hundburen i bilen, hundgodiset och framför allt kopplet. Jag vill ta på henne halsbandet och behöva dra igenom hennes öron. Men jag kommer inte få göra något av det. Allt som har med Cindy att göra är nu historia och jag tycker det är det jobbigtaste av allt. Hon gav så mycket kärlek. När det var tungt här hemma kunde vi alltid prata om Cindy och bli på bra humör igen. Hon var ett lyckopiller. När jag har varit ledsen och sökt tröst har det alltid funnits två alternativ. Antingen har jag gått en promenad - men skogen, promenadslingorna, hennes kille Nalle och andra hundar kommer jag att associera med henne. Eller så har jag gått till Cindy. Att stryka henne över ryggen, att klappa och se in i hennes bruna ögon - det är den bästa trösten av dem alla.