Sorg, saknad & kärlek
Inget är sig likt här hemma. Här är tomt och städat. Med Cindy kunde man inte hålla lika iordning. Jag vaknade upp helt själv i morse. Ingen hund som krafsade på sängkanten för att väcka mig. Ingen hund som ville sitta jämte mig i soffan, som ville att jag skulle puffa till kuddarna så där platta för att hon skulle få ro. Jag tänker mycket och sorgen sköljer över mig i vågar. Kan i ena sekunden känna mig glad för att i nästa gråta hysteriskt. Jag känner mig bara så ensam och saknar hennes närhet så himla mycket. Har dumma tankar och ifrågasätter mig själv varför jag åkte på semester, varför jag inte gav henne mer godis, varför jag blev irriterad på henne när hon skällde och får dåligt samvete för att jag kunde tänka på hur skönt det skulle vara med ett hårfritt hem. Nu vill jag inget annat. Jag vill att hon ska fälla hår, skälla och tigga om godis. Jag saknar allt med henne. Vill ha henne tillbaka. Pussa på henne och känna på hennes mjuka, lena päls.
Under det sista halvåret försökte jag uppskatta Cindy extra mycket. När vi var ute och gick kunde jag stanna upp och klappa henne, tittade på henne noga och försökte ta in hur gullig jag tyckte hon var. Kommer ni ihåg att jag skrev om Cindy för ett par veckor sen? Om hur ledsen jag var för att hon alltid drabbas av massa problem? Satt här och grät och klappade henne för det kändes verkligen som att det här var slutet. Konstigt. Att det blev så också. Är glad för det nu. Att jag ändå fick säga hejdå. Cindy. När någon jag känner är så snäll att den nästan blir dum, då brukar jag relatera till dig. För du var det. Du tyckte om allt och alla (alla människor, hundar var du mer skeptisk och reserverad mot), du viftade med svansen så fort du fick syn på någon du kunde hälsa på. Du har fått mig att inse att snällhet är den finaste egenskapen man kan ha. Vår änglahund.
Kommentarer
Trackback
