Jag hatar åska. Eller nej, jag hatar inte åska utan blixtrar. Tycker det är så fruktansvärt obehagligt. Igår kväll blev himmeln alldeles kolsvart och man kände verkligen att luften behövde rensas. Och vilket oväder sen! FY som det blixtrade och mullrade! Jag har funderat rätt mycket på det här - vad jag egentligen är rädd för. Jag är så förbaskad rädd för att huset ska brinna upp. Ja, det är sant! För när jag är utomlands är jag inte fylld med lika mycket skräck. Och sen är jag såklart rädd för att blixten ska döda någon jag gillar. Eller mig själv. Har hört så många historier om hur folk har dött när de haft paraplyet uppfällt, när de stått i duschen eller gått på kala fällt. Tänker alltid det värsta och ser tidningsrubriker framför mig. Annie, 22 år dog av blixten! Hur gör jag då för att bota min rädsla? Jag kör med en väldigt kortsiktig metod. Jag blundar. Min hjärna är typ lika utvecklad som en femårings. Ser jag inte blixtarna, så finns de inte! Igår la jag mig under täcket, satte igång en podcast på hög volym och väntade ut ovädret. Det funkade uppenbarligen för huset står kvar och jag sitter här - livslevande!!!