Idag har jag inte varit en trevlig människa att umgås med, vilken tur då att ingen har behövt göra det! Jag har påbörjat den sista tentafrågan och jag som trodde jag att föredrog hemtenta framför salstenta har nog ändrat mig. Fördelen med den här formen är att man inte har en sån där djup ångest veckorna innan. Men samtidigt drar man ut på hela momentet istället. Jag kan knappt tänka längre. Än mindre tänka på något annat än det som rör tentan. Och ändå svävar mina drömmar iväg ibland. Till en så enkel sak som att gå på stan. Att prova klänningar. Att sitta på ett café och prata med någon jag tycker om. Om saker jag tycker om. Och där ingår för tillfället inte utvecklingspsykologi. Nu ska jag äta laxpasta och sen ska jag plocka fram näsdukarna då Cancergalan stundar. Jag tycker det alltid är så sorligt. Men det ligger också någon form av sorg över att många tittar på programmet för att få perspektiv och tacksamhet till sitt egna liv. Nu kommer jag bli omruskad att den där sista frågan inte är så jäkla betydelsefull ändå. Det tycker jag är sorgligt och jag känner mig som en vidrig människa som känner så. Kan ni förstår ni vad jag menar?