En blandning av sött å salt
Jag känner för att blogga mer idag men jag vet inte vad jag ska blogga om. Men nu bloggar jag i alla fall! Jag lagade som sagt soppa ikväll och den gick hem hos samtliga familjemedlemmar! Jag brände mig dock på tungan något fruktansvärt när jag skulle smaka av. Tycker det kan göra ont i flera dagar efteråt på tungspettsen, fy! Nu rabblar jag bara upp saker som kommer upp i huvudet. Det är framför allt tre grejor jag kommer på. För det första så måste jag akuttipsa er om Hela Sverige Bakar som börjar ikväll med superduper härliga programledaren Tilde de Paula klockan 21! För det andra så ser jag så mycket fram emot imorgon kväll. Efter fem år har jag äntligen tagit tag i en fotografering som jag längtat efter länge! Ebba ska föreviga mig och Marcus på bild! Jag har två platser som jag tror kan bli extra bra! Jag säger bara - havet!
Och sist men inte minst så tänker jag mycket på Cindy just nu. Det känns jobbigt. När allt är nytt med skola hade det varit så skönt att komma hem till en kärleksfull hund som andas trygghet och närhet. Jag vill stryka Cindy över huvudet, så att hennes ögon nästan går ur led, haha. Jag vill känna hennes varma kropp och se hennes ögon fyllas med glädje och liv när hon springer lös i skogen. Åh. Jag kom på mig själv häromdagen att vi har slutat helt med att prata bebisspråket här hemma. Det gjorde vi annars alltid till Cindy och även när vi pratade genom henne. Om några dagar är det tre månader sen hon dog och om några veckor skulle hon ha fyllt nio år. Jag tycker att hon dog alldeles för tidigt. Jag hade ställt in mig på att hon åtminstone skulle bli tio och om vi hade lite tur tolv år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte för ett år sedan - att jag skulle känna en sån jävla stor tomhet ifall jag aldrig mer fick se eller röra henne - och det känns verkligen som ett hål i bröstet att inte ha henne hos oss. Jag vill bara så gärna ha henne lite till. Klappa henne lite till. Titta på henne lite till. Lyssna på hennes snarkningar lite till. Prata med henne lite till. Fota henne lite till. Fast om det är något jag har på Cindy så är det bilder. Men tror ni inte alla tänker så här när de mist någon de älskar? Ja, ANTAGLIGEN! Så vad lär vi oss av det här? Att uppskatta varandra mer!!
Och sist men inte minst så tänker jag mycket på Cindy just nu. Det känns jobbigt. När allt är nytt med skola hade det varit så skönt att komma hem till en kärleksfull hund som andas trygghet och närhet. Jag vill stryka Cindy över huvudet, så att hennes ögon nästan går ur led, haha. Jag vill känna hennes varma kropp och se hennes ögon fyllas med glädje och liv när hon springer lös i skogen. Åh. Jag kom på mig själv häromdagen att vi har slutat helt med att prata bebisspråket här hemma. Det gjorde vi annars alltid till Cindy och även när vi pratade genom henne. Om några dagar är det tre månader sen hon dog och om några veckor skulle hon ha fyllt nio år. Jag tycker att hon dog alldeles för tidigt. Jag hade ställt in mig på att hon åtminstone skulle bli tio och om vi hade lite tur tolv år. Jag kommer ihåg hur jag tänkte för ett år sedan - att jag skulle känna en sån jävla stor tomhet ifall jag aldrig mer fick se eller röra henne - och det känns verkligen som ett hål i bröstet att inte ha henne hos oss. Jag vill bara så gärna ha henne lite till. Klappa henne lite till. Titta på henne lite till. Lyssna på hennes snarkningar lite till. Prata med henne lite till. Fota henne lite till. Fast om det är något jag har på Cindy så är det bilder. Men tror ni inte alla tänker så här när de mist någon de älskar? Ja, ANTAGLIGEN! Så vad lär vi oss av det här? Att uppskatta varandra mer!!
Kommentarer
Trackback
