Jag tog mig runt fyra kilometer igår. De första två gick rätt lätt men efter det var det pust och stånk och stön för att slutligen ta mig i mål. Men vilken känsla sen - jag stannade aldrig utan sprang trots att det kändes motigt i lungor och ben. Och då kom jag att tänka på vilken jäkla insats jag trots allt gjorde den där dagen i maj när Göteborgsvarvet stundade. Jag hade totalt tränat elva pass under våren. Det är ingenting (enligt mina teorier då) i jämförelse med många andra som stod på den där startlinjen. Jag kände mig smått förkyld men ville så gärna ta mig runt! Och att då springa 14 kilometer utan att pausa på - typ - ren vilja är BRA gjort! Men det insåg jag inte där. Även om jag försökte låta övertygande i både bloggen och när någon frågade. Då såg jag bara min prestation efter dessa 14 kilometer. När vattnet stod upp i halsen på mig och när det kändes som att jag hade två värkande, tunga stenar i låren. Trots att min hjärna sa SPRING så gick det bara inte. Jag var arg för att jag "kom sist" (av vårt gäng) och arg för att jag inte kunde skölja ner vätskan som jag drack under loppet. Och när jag hade sprungit i mål mådde jag så illa att jag knappt kunde njuta eller för all del våga gå på bussen. Jag var rädd för att kräkas. Som tur var hann jag kliva av.. Efter det här försökte jag ändå klappa mig själv på axeln. Men det var svårt. För jag ville så mycket mer men benen löd inte mig. Med det sagt ska jag i framtiden försöka vara snällare mot mig själv och inte bara se vad som kunde gått bättre! Jag hade ju lika gärna kunnat legat kvar i sängen den där lördagmorgonen och strunta i alltihop. Men det gjorde jag inte. För jag gjorde mitt bästa! Och det är det som räknas!