Jag har tänkt en del på Cindy. På sorghanteringen. Att det ändå har gått bättre nu ett tag. Att jag kan tänka på henne utan att känna sorg och istället minnas allt det fina med henne. Jag tröstar mig lite med att vi ändå kanske kommer få uppleva den där kärleken till en hund igen en dag. Eller det är vad jag och Adam hoppas på. Vi ska nog kunna övertala våra föräldrar att skaffa en ny med lockiga öron och sorgliga ögon. Om några år. Eller om tio iallafall. På tal om Cindy så har jag börjat kunna lyssna på låtar som jag kopplar henne med. När vi var i Parga lyssnade jag särskilt på en som jag knappt kunnat tänka på efter det. Veckorna efter hon dog kunde jag inte lyssna på musik överhuvudtaget. Musik väcker så mycket känslor. Men trots att jag tycker jag kommit över sorgen så kan jag ändå få den där smärtan i bröstet. Men jag har också faktiskt börjat acceptera att det är okej att inte sakna allt. I början hade jag nämligen så dåligt samvete för att jag tyckte det var skönt att slippa gå regniga promenader, duscha skitiga tassar, lyssna på skällandet, ha en slemmig mun vid godisskålen eller att någon raffsade på dörren tidigt på morgonen. Men det är inget som överväger allt det fina med henne. Som jag verkligen saknar. Mest att hon lockade så mycket fint ur vår familj. Så mycket kärlek. Så otroligt många skratt. En så trygg, mjuk famn att landa i.