snow

Tankar kring logoped

Hej tisdag! Idag har vi haft föreläsning om röst! Det var så himla intressant med en inspirerande utbildare och efter det övade vi praktiskt för att hitta magstödet. Det här med att jag kom in på logopedi-spåret var ju av en ren slump. Jag var förvirrad, visste inte vad jag ville bli mer än att jag inte ville fortsätta som socionom. Därför tog jag kontakt med universitets studie- och yrkesvägledare och tillsammans med henne diskuterade jag vad jag ville arbeta med. Jag hade samma kriterier som när jag sökte tilll socionom och även om kriteriena uppfylldes där så var yrket i sig väldigt samhällsinriktat. Och allvarligt. Jag vill istället jobba med individer och med problem som är mer konkreta. Jag vill se en tydlig utveckling, arbeta pedagogiskt och vara "en aktiv hjälpande person för andra" (som jag sa redan på högstadiet när jag sökte gymnasieprogram, kommer ihåg det så väl).

Det tredje inlägget i rad med bilder på mig.. men den illusterar texten bra

Och jag har varit så säker på att logoped är rätt. Fram tills nu. När vi börjde med anatomi och fysiologi (och när jag läste om delkurserna som vi har den här terminen - en stor kurs om fonetik, språkljud - som jag tyckte lät så tråkigt. Ska vi läsa 15 poäng om hur man bildar ett "f" i munnen? Antaligen inte men det är vad jag tänker att det handlar om). Då blev det mer tydligt vad vi faktiskt kommer jobba med. Med struphuvudet och hur man bildar ljud. Vi kommer jobba på sjukhus, med människor som är sjuka (tänker mest på personer med sväljningsproblematik) och göra undersökningar som är obehagliga för patienterna och därmed se dessa lida (när de sväljer en kamera). Så jag har varit lite tveksam de senaste veckorna. Men idag vände det lite och jag ser ljust på mitt kommande yrke igen! Tänker att sånt här kanske är dötrist för er att läsa men som jag sagt så många gånger tidigare så uppskattar jag verkligen att kunna gå tillbaka och läsa hur jag tänkte innan. Så för ovanlighetens skull delar jag med mig av en sak som jag egentligen tycker är lite för aktuellt för att nämnas i bloggen. Jag brukar berätta det först när jag löst eller landat i tanken. Men idag är jag bjussiga Annie! Nu ska jag äta köttbullar innan jag ger mig ut i alla kastvindar. Kompispromenad väntar!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0