Gårdagen var väldigt speciell. Det kändes konstigt att morfar låg i kistan. Men det var så himla fint i kyrkan, mäktigt med alla blommor och med kortet på morfar - det såg ut som att han blickade ut över oss alla och log. Den finaste stunden var när mormor, mamma och hennes brödrar skulle gå fram för ett sista farväl. Då grät jag så mycket. Jag gillade psalmerna, som var somriga och inte allt för sorgliga. Tycker det är så skönt att morfar slipper att lida. Men jag tycker det känns så fruktansvärt orättvist att han skulle ha så ont. Det är det jag tycker är jobbigast. Tänk om han kunde få fortsätta leva, eller att de sista åren kunde få vara smärtfria åtminstone. Livet är så hårt. Nu vet jag att morfar har det bra. Himlen är en ängel rikare - en social och uppfinningsrik ängel, som ordnar gille och vakar över mormor och alla vi andra som tänker på honom med stor sorg och saknad.