Igår åkte vi på en liten spontanutflykt på kvällen. Vi körde till Torekov, gick en promenad i hamnen och på kullerstensgator. Konstaterade att sommargästerna kommit. Vi åt mjukglass och tittade på solnedgången. Det var en så himla fin kväll. Tänk om hela sommaren kunde fortsätta så här, det hade varit något! På vägen dit körde vi förbi mormor och morfars gamla bondgård. Där vi lekte som barn. Det fick mig till att tänka på morfar. Tänk vilket långt liv han fick leva. Jag tröstar mig själv med det. Att han fick vara med om så mycket. Leva i över 60 år med mormor, att han fick tre barn, många barnbarn och till och med barnbarnsbarn. Den här veckan kommer bli jobbig. Morfar ska begravas. Det känns så absurt. Han som nyss var livslevande. Han hade velat vara med på begravningen. Han gillade ju tillställningar. Älskade att prata med människor och skoja. Det var han som tvunget skulle ha en stor 80 årsfest i bygdegården. För att han ville bjuda alla han känner - och det var många. Men så finns han inte nu. Jag är dock helt säker på att han är med oss.