Hej Bloggis! Jag har pluggat prick på hela dagen så det här inlägget kan bli hur som helst. Just nu ångar min dator - den blir så varm för minsta lilla. Ni tycker säkert att jag borde köpa en ny istället för att tjata om det. Iallafall - just nu känns det som att jag puttar bort alla sorgliga tankar om morfar. Jag har inte tid att ta itu med det just nu. Det får jag göra efter tisdag när hemtentan är skriven. När jag är ute på mina promenader får jag för mig att jag ser honom. Att det är han som är den där lilla gubben längre fram på bänken. Tycker jag känner igen hans rörelsemönster, hans nacke och hår. Dödsannonsen stod i tidningen häromdagen. Det kändes så konstigt att se. Morfars namn tryckt på ett pappersark, jag får inte ihop det - han som nyss levde, med en vers som mormor valt ut. Tänker mycket på hur han lät - jag vill aldrig glömma det. Har ni tänkt på hur mycket av personligheten som sitter i rösten? Jag tycker det är häftigt. Jag tänker på hur han han såg ut när han var nöjd. Åh! Min morfar.