Vilket omtumlande dygn. Natten till igår gick min morfar efter en lång tids sjukdom bort. Morfar var en envis, godhjärtad man som alltid skojade med allt och alla. Han ville alltid bjuda in till fest, eller gille som han kallade det. Oavsett hur han mådde så ville han att vi skulle vara samlade. Han uppmande alltid att vi var välkomna till dem och jag har haft ständigt dåligt samvete för att jag inte hälsat på de så ofta som jag kanske borde. Kommer aldrig glömma morfars goda köttbullar med kryddpeppar i gräddsås. Kommer aldrig glömma när morfar bygde en lådbil till sina glöttarsglöttar (oss barnbarn) som vi hade så roligt med på deras bondgård. De senaste åren har dock varit plågsamma för honom. Livet har verkligen kantats av sjukdomar. Han har varit drabbad av så många att jag helt tappat räkningen. Varför ska det vara så orättvist? Varför ska en man som alltid velat alla gott och sett till människor lika värde få all denna smärta? Det var skönt att han fick somna in. Nu slipper han allt lidande. Men jag tänker på min mormor. Hur de två har hållt ihop i alla dessa år (de firar 60 årig bröllopsdag i sepmteber). Allt de har gått igenom. Att två människor kan älska varandra så innerligt. Det är så fint att se. När de har varit ifrån varandra för diverse sjukhusvistelser har de endast brytt sig om hur den andra har det. När den ena varit svag har den andra varit stark. Tillsammans har de varit starkast.