Även när ett dödsbesked är väntat är det otroligt tungt. Man vet aldrig hur man kommer att reagera. Jag har känt mig så nere den senaste månaden. Att se någon på så nära håll behöva lida är fruktansvärt. Så på ett sätt var det en lättnad att morfar fick somna in. Nu har han inte ont mer. Men samtidigt är jag så ledsen för att han aldrig kommer få uppleva allt det han hade som frisk. Att mamma och mormor aldrig kommer få träffa honom igen. Det är så blandade känslor. Jag känner mig tom på ord just nu. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. I ena stunden är jag glad, i nästa gråter jag. Det verkar vara ett heltidsjobb att ordna med begravningen. Men nu är datum satt och mamma har fixat allt runt omkring. Det var som mormor sa - morfar dog på den finaste tiden på hela året. Slutet på maj. Allt står i grönska.