Idag är det ett år sedan min morfar dog. På ett sätt känns det som igår för jag kommer ihåg detaljer av den dagen, eller snarare dagen innan han gick bort. Hur han låg på sin säng, hur han andades ansträngt och hur jag sa hejdå till honom - medveten om att det här är sista gången vi ses. Det var så sorgligt. Sen var jag ute och gick. En långpromenad i skogen där jag kunde gråta ostört. Det enda jag hörde inombords var hans andning. Tung, rosslig med långa andningsuppehålll. Och det gjorde så ont i mig att veta att han hade lidigt så oerhört dagarna som gått. Det enda jag hoppades på var att han skulle få somna in. Och så blev det, natten till den sjuttonde maj. Jag bestämde mig i samband med morfars bortgång att försöka träffa mormor så ofta jag kan. Tidigare har jag alltid haft dåligt samvete för att jag inte hälsat på "gamlingarna" tillräckligt mycket men alltid tänkt att det inte är någon fara - för de har ju varandra. Men så var det ju inte längre. Det fina med det här året är att jag verkligen lärt känna mormor. På riktigt. Nu vet jag hennes personlighetsdrag. Hennes strategier. Hennes ord mellan raderna. Hennes styrkor. Hennes svagheter. Och hon känner mig bättre bortsett från att hon glömmer att jag föredrar saft framför kaffe. Men det kommer.