Just nu värker mitt hjärta enormt. I tisdags somnade min älskade farfar in. Han fick en cancerdiagnos under sommaren i fjol men det var först i mitten på den här hösten som han blev riktigt sjuk. Beskedet förra sommaren kom precis innan jag skulle resa utomlands men så fort jag kom hem igen åkte jag till farmor och farfar. Då ville han visa mig sina hemtrakter så vi alla tre åkte bil genom ett grönskande Bjäre. Farfar har alltid varit tystlåten av sig men den här eftermiddagen var det han som ledde samtalet. Han visade mig huset som han föddes i, vart han växte upp och vart de dansade om nätterna. Han uttryckte alltid hej med en stilla handvink och ett vänligt leende. Men det jag förknippar honom mest med är hans slängkyssar, det var alltid hans sätt att säga hejdå på. I lördags på sjukhuset fick jag hans sista slängkyss, den var orkeslös men kärleksfull.

 

Det jag associerar farfar med, förutom slängkyssarna, är främst hans smaskande. Han älskade att äta något, gärna läkerol, och smackade då med läpparna. Han gillade även att plocka i saker, helst efter en middag om det stod skålar kvar på bordet, då föredrog han att äta sin andra portition på det sättet. Jag kommer även minnas farfar som släktens pyroman, haha. Han tyckte nämligen att saker han inte behövde lika gärna kunde eldas upp. Jag minns framför allt en gång när han tände på en dunkudde. Men han hade även andra, större intressen. Han älskade växter och naturen. Han hjälpte ofta till i andras trädgårdar, beskärde buskar, klippte häckar och han kunde ägna timmar åt att klyva ved. När jag fick beskedet i veckan kom det väntat, men ändå så chockerande. Allt gick så fort. Men jag är glad att han slapp ha ont en längre tid och istället fick somna in och få frid. Sov så gott och ha nu gille med morfar i himeln. Tack farfar för de 25 år som jag fick med dig. Tack för alla underbara minnen. Och för alla slängkyssar.