Hej på er! Känns så sjukt konstigt att skriva från datorn. Har inte gjort det sen jag jobbade vilket var i början på juli. Har inte haft så långt uppehåll från datorn på många år! Men ja, vart ska jag börja? Har hänt så mycket de senaste månaderna! På ett sätt känns det så konstigt att jag har gått igenom en hel graviditet. Det var som att vara i en liten bubbla och nu är jag utanför den och har ETT BARN! Det har jag haft jättesvårt att ta in. Känns för stort. För övermäktigt. När vi låg på BB och konstaterade att jag genomgått en förlossning och att vi har ett barn så tyckte jag att det var för mycket för att ta in så jag sa till Marcus flera gånger att jag omöjligt kan ta in det och accepterade att det fick vara så. Försökte istället bara vara i nuet.  

 

Men nu är han alltså här! Och det blev en liten pojke vilket jag var helt chockad över för jag var väldigt säker på att det var en flicka. Men Walter är här och han föddes på självaste BF! Någonstans trodde jag faktiskt att han skulle komma på BF men jag vågade inte hoppas för ville inte bli besviken så ställde in mig på att gå över tiden men det var så skönt att slippa det. Hade varit väldigt psykiskt påfrestande. Men hur var förlossningen då? Jag hade förvärkar i typ två dygn och kom in till förlossningen på morgonen och sen är han född samma eftermiddag. Det var en kort sammanfattning haha. Det blev hur som helst precis som jag hade hoppats på! Jag gjorde mycket av jobbet hemma, fick epidural när jag hade som ondast och han är född utan komplikationer. 

 

Jag hade lyssnat på Föda utan rädsla under sommaren men mer än så hade jag inte förberett mig (hade såklart köpt det nödvändigaste men inte mer än så). Försökte faktiskt undvika att tänka för mycket på förlossningen för det gav mig bara ångest. Ville heller inte förbereda allt för mycket här hemma för det gav också bara ångest. Undvek att prata eller läsa om andras förlossningar i stort sett hela graviditeten. Men det som ändå lyckades nå mig var mestadels negativa upplevelser och en smärta som skulle vara helt jävla brutal. Så med den inställningen så blev jag faktiskt bara positivt överraskad. Jag tyckte inte det gjorde SÅ ont och även om det gjorde ont så fick jag aldrig panik och den värsta smärtan varade i några timmar, inte i flera dygn som jag hade trott. Är så glad för det. Känner överlag en sån sjuk tackamhet över hela upplevelsen och över det finaste som kom från den. Lilla Walter. 

 

Är så kär och glad i honom. Hade försökt fantisera innan om hur den kärleken skulle kännas och den känns väl ungefär som jag föreställt mig. Men oron för honom är värre än jag kunde tro. Om jag ska sammanfatta den första tiden med honom så var de första veckorna påfrestande på många sätt. Jag sov ingenting dygnen innan han kom och knappt något dygnen efter han föddes. Så sömnbristen var total vilket gjorde min fysiska smärta efter förlossningen väldigt jobbig och jag kunde inte tänka klart. Men när jag hade fått komma ikapp lite och både jag och Marcus fått landa i allt det nya (och förbereda och "boa" efter han var född eftersom jag inte ville göra det innan) så började allt kännas lättare. Första veckorna fick vi heller inte amningen till att fungera hundra men det blev också bra efter lite tid och sedan dess har Walter varit väldigt nöjd vilket gör mig så lugn. 

 

Marcus var hemma de tio första dagarna och jag var först livrädd att bli lämnad själv med Walter. Höll typ andan första gångerna vi gick själva en promenad då jag verkligen inte ville att han skulle börja skrika efter mat. Men nu börjar även det kännas bättre och vi försöker ha något lite inplanerat varje dag. Nu njuter jag verkligen av att vara hemma med honom och då alla säger att det kommer gå så fort så försöker jag stanna upp emellanåt och verkligen ta in allt nytt som hänt den senaste tiden. Tänk att jag är mamma, hur stort är inte det? Ungefär hur stort som helst!