För exakt ett år sedan idag var jag, håll i hatten, lyckligast i världen! Jag kände mig verkligen som det! Jag hade gjort alla mina nationella prov i Engelska A. Jag kunde inte, hur jag än bar mig åt, förklara min känsla den dagen! Även om jag försökte. Det är ganska sjukt om man tänker efter, att några prov kan vara så avgörande för ens välmående. Men det var verkligen så för mig! Och nu är jag där igen..


Lånad

Jag har tre nationella prov som ligger och gnager. Ett på fredag, ett nästa vecka och ett den 17:e. Och jag kan inte slappna av förrän dessa är gjorda. Det är också just orden nationella prov som gör det hela mycket mer nervöst och spänt. Om man bara hade dämpat ner de hypande orden så hade allt känts mindre skrämmande, jobbigt och framför allt avgörande. För just så känns det - avgörande. Dessa proven sammanfattar liksom alla våra kunskaper. Och om det går skit på nationella proven, ja då är vi uppenbarligen kassa i ämnet. Fan alltså. Att det ska få vara så här. Det känns lite som jag ska dö och att jag bara går och väntar på min avrättning. Varje morgon vaknar jag just nu med en klump i magen och tänker en dag närmare, oh no!

Kan höras extremt förvisso men ack så nära min verklighet.