I ett försök att visa hur det ser ut... också rumpträdet förstås

När man är ute och springa tänker man ju någonstans att man ser okej ut. Jag försöker i alla fall tänka så. Även om spegeln vid löpbandet på gymmet har sagt sanningen för mig. Den säger, även jag gärna vill tro annat, att det inte ser särskilt graciöst ut. Så med den insikten försöker jag inte låtsas som det heller. Springer med mina stora lurar, i konstiga färgkombinationer och med RAK rygg. Ja, jag vet inte vad det är men jag kan inte böja på min rygg när jag är ute och joggar. Det var lite jobbigt att skriva, ska ni veta. För jag har lite komplex över det. Men skit samma. Nu vet ni. Bilderna från Göteborgsvarvet har hur som helst kommit upp på hemsidan och ja, jag vet inte om 1. Jag är superduper kort 2. Alla andra är väldigt långa 3. Fotografen sitter på en oskön höjd. Hur som helst så ser jag ut som en dvärg! Som springer rak i ryggen, stel som en, ja jag vet inte vad. Dessutom kan inte mina lår vara mer än en decimeter långa. Till råge på detta har jag mina hörlurar utanpå kepsen. Ja, så rolig jag måste sett ut den där dagen.. Nästa år OJ OJ OJ, då kommer jag vara fashionista nummer ett, med en hållning från inte denna värld!

Så skönt att den här dagen snart är här! Den här veckan har verkligen bara varit väntan! Jag har inte kunnat slappna av, varit lätt illamående och nu vill jag bara få det överstökat! Ska bli jättekul att träffa Maja och göra detta äventyr ihop! Ska försöka ladda upp nu med positivitet men hänger upp mig på att jag är sist ut i gänget att starta. Då kommer jag kanske virra bort mig och sen får jag inte dela nervositeten med någon den där halvtimmen innan start. Men som sagt: skönt att lördagen den 17 maj snart är! Jag har ju gått och tokladdat inför detta sen den 27:e januari! Och egentligen väl långt innan dess, sen jag fick presenten på min 20 årsfest! Varje gång det känts motigt att gå ut i regnet, i snön eller springa de där sista intervallsträckorna så har jag haft detta i bakhuvudet. Det har gjort att jag faktiskt tagit mig ut! Efter den här helgen slipper ni mitt stirriga och nervösa tillstånd! Jag lovar! Men jag vill så gärna ha skrivit ner det jag känner för att kunna gå tillbaka och veta hur det var. Det viktigaste att ha med tycker jag är bra skor, tottar (hemskt det hade varit att springa med utsläppt hår!), träningsstrumpor (som jag bara trodde var trams innan jag fick testa, STOR skillnad!), Resorb, druvsocker, mobil med bra musik och hörlurare som sitter utanpå örat (sådana där som man pluggar i örat har aldrig funkat på mig). Så. Nu ska jag jobba några timmar, sen ska jag äta tacos, sen ska jag vara lite mer nervös och sen ska jag bara njuta av att jag ska vara i världens största halvmaraton!

Tja tja bloggen! Ja idag är ingen bra dag. Eller jo, den har väl varit rätt bra egentligen men på bloggfronten är det ingen bra dag. Så kan man väl säga. Alltså - på riktigt - jag vet inte vad jag ska skriva om. I morse tog jag kort på kaninerna, som huserar i vår trädgård, och tänkte att DETTA kan jag ju lägga upp på bloggen i eftermiddag. Men när jag nu sitter här för att ladda över bilderna till datorn kom jag på mig själv att har det gått så långt att man skriver om kaninerna i trädgården borde man sluta blogga på momangen, haha! Så. Vad ska vi ta upp då? Ska vi prata om hur jag mår? Just nu har jag ingen ro i kroppen. Tänker mest hela tiden på lördag utan att jag vill. Försöker skildra tankarna men allt är just nu FÖRE och EFTER loppet. Och det är jobbigt! Sen är jag nojig över att jag ska bli sjuk. Jag vet att jag känner efter för mycket. Men det kan inte hjälpas. Det hör till! Jag har ont i örat, känner mig förkyld och är dörädd att jag ska vricka foten.. Mer då? Jo när någon säger att jag ska springa 2 mil så säger jag VA? SKA JAG? Alltså, jag tänker inte varvet på det sättet. Istället har jag ställt in mig på att jag ska springa 5 kilometer 4 gånger. Ja. Så när den här tanken precis slog mig så låter det TUNGT och omöjligt att ta sig igenom 2 mil. Jaaaa, ångest och en känsla av att detta ska bli skönt att få ur världen (vet att jag efteråt kommer ångra att jag säger detta för nu har jag ju ett MÅL och sen står jag här och har ingen motivation till att träna) och lite glädje också - för detta ska bli kul också! Men jag orkar inte riktigt grubbla mer! Man kan väl säga att jag redan gjort det för mycket? Nu vill jag bara springa! Låt det bli lördag!

Nu fattar ni vad jag menar med stela miner och konstiga poser!

Vet inte riktigt vad som hände men igår spurtade statistiken upp i 50 besökare vilket är galet mycket för min blogg! Och på tal om att spurta så är den här dagen - den 28:e januari 2014 - min officiella startdag för träning inför Göteborgsvarvet. Idag är det nämligen 16 veckor till mål och min tanke är att använda Runkeeper-appen som hjälp. Jag har knappat in hur långt jag ska springa och hur snabbt jag vill göra det på. Och genom detta har den lagt upp ett träningsprogram. Inga konstigheter egentligen men den påstår att jag bör träna fyra dagar i veckan, totalt 64 (!) pass fram till maj. Tre pass är lite lugnare och söndagspasset hårdare. Tufft som fan, om jag får säga det på ren svenska, men jag ska verkligen ge det en chans. Jag tänkte byta ut ett tillfälle i veckan till att springa intervaller och vid två av fyra fall avslutade rundan med tabata. Tanken är alltså att skippa allt vad Friskis och gym heter. Det enda jag ska behöva är ett eller två par riktigt bra skor. Men som sagt, detta är bara min vision och jag tror inte det kommer bli exakt så här. Men tränar jag två-tre pass i veckan under den första månaden är det ett stort framsteg för mig. Och man ska ju utgå från sig själv! Det finns egentligen bara två hakar. Ett. Snön och isen. Två. Dagisförkylningar. Nummer ett är det enda, men stora, problemet just nu. Så ja. Nu har ni hört mina planer. Blir kanske inte så här. Alls. Men tanken är god och jag vill gärna kunna se tillbaka, när varvet förmodligen är sprunget, hur jag tänkte den där 28:e januari... Återkommer till detta om ett tag. För vet ju att ni är mäkta intresserade över min superduperträningsvår!

God morgon alla raringar! Här är det en ganska pigg och frisk Annie som vaknat till liv. Jag har sovit som en stock - är så glad att fullmåne, som det varit i natt, inte får mig ur balans. Hör många har problem med det. Usch så jobbigt. Igår kom ett paket med posten hem till mig! Det piggade upp må ni tro! Kläder och sånt skit är egentligen mycket oviktiga saker men hur man än vrider och vänder på det så kan man inte säga något annat än att det gör en glad! Ni minns kanske att jag för flera tusen veckor sen pratade om ett par übersnygga tights som jag absolut bara var tvungen till att ha?! Det fanns ju dock en liten hake. Adidas. Jag ska ju köra Nike rakt igenom. Var min tanke. Men så blev det icke när dessa kom på rabatt på Ellos för ett par veckor sen. Då gick det inte längre. Hur mycket än Nike kommer hata mig för detta lilla snedsteg så var det nödvändigt. Och värt det. För hur balla är de inte? Jag må kanske inte vara Göteborgsvarvet snabbaste eller smidigaste löpare men du milde - jag kommer ha de coolaste tightsen. Men en mycket märklig sak hände när jag beställde från Ellos. Vet inte om ni varit med om likanande? Varje gång jag gick in på sidan efter att jag beställt så dubblades min beställning. Jag blev ju lite nojig så loggade in där flera gånger samma kväll. Jag var uppe i 18 artiklar sista gången jag kollade - istället för mina tre jag köpt - och tog bort allt igen. Fick ringa kundtjänst och krångla tills det blev rätt. Ja, nu vet ni hela den historien.

Som ni alla säkert vet är jag tillsammans med Marcus. Det många dock inte har lika bra koll på är att jag har ett till förhållande. Ja, det är såklart träningsformen tabata vi snackar om. Vi har haft ett långt och stadigt förhållande nu i flera års tid. Och jag sviker det aldrig. Bättre sätt att träna på får man leta efter. Malin - hon ratar detta totalt - när jag föreslår det på gymmet. Maja tycker det är rätt kul. Karolina skrattar mest när vi gör det. Som ni förstår är detta ett återkommande moment när jag är och tränar med kompisar (eller själv för den delen). Jag vet att jag har ropat ut alla världens fördelar om detta tidigare. Men jag måste få göra det en gång till. Okej. Vi kör!

1. Man behöver inget mer än sig själv och sina egna kropp för att kunna utföra träningspasset.
2. Man kan vara på exakt precis vilken som helst plats. För inga redskaps behövs.
3. Styrkeövningarna kan man variera och förändra. Man kan alltså träna kroppens alla stora muskler.
4. Det enda man ska hålla koll på är tiden - så man hänger med om det är jobba eller vila som gäller. Man behöver alltså inte fokusera på hur många armhävningar, eller vad det nu är, man gjort. Utan kan full fokusera på övningen. En mobil är ett bra hjälpmedel (ja, eller en klocka med sekundvisare).
5. Träningspasset tar typ (säger typ för man anpassar ju passet efter hur många övningar man vill göra) 30 minuter. Det behövs. Ett nerbantat styrkeprogram. Många som undviker just styrketräning för man "har inte tid" att lägga en timme på gymmet.
6. Eftersom man endast använder sin egna kropp som redskap så minskar skaderisken i jämförelse om man ska använda maskiner eller fria vikter.
7. Ska jag fortsätta? Jo - man får sån jädrans go träningsvärk efter varje pass. Ja, efter varje pass! En oslagbar känsla!

Så. Alltså. Man kan göra det på stranden, i trädgården, på vardagsrumsgolvet eller på gymmet. Man behöver inga dyra gymkort, löparskor eller annat tjafs. Bara en frisk kropp (bara och bara..). Och man får snabba resultat. Jag är helt kär i detta och ska nu sluta hålla föredrag. Men det jag egentligen skulle skriva i det här inlägget var att jag mest har hostat och drömt om mitt aktiva liv idag (och detta är ett försök till att tagga mig själv ännnuuuu mer till att få träna) och då hittat min glömda träningstidning Aktiv Träning och där då hittat denna lilla artikel. Om något som jag tycker är toppen. Tabata.

Känns nästan lite sektvarning - jag kämpar för att få anhängare.

Häromveckan blev jag helt pirrig i magen när den här tidningen kom med posten. Alltså det ska verkligen bli roligt att springa två mil men samtidigt är jag så fruktansvärt nervös. Jag är verkligen det. För att jag inte ska orka. För att jag ska ha ont i magen, ha mensvärk eller vara förkyld den dagen det gäller. För att det ska vara för varmt. Eller för att jag springer för fort i början så jag får håll. Men mest nervös är jag för att jag ska göra mig själv besviken. För jag vill ju så gärna! Det blir ett spännande träningsår detta. Mycket spännande.